De politiska ideologier som dominerat helt under efterkrigstiden är uttjänta, trötta. För vänstern ligger fokus på påstått förtryckta i världen, inte den nedtryckta europeiska arbetaren. Det är lätt att ena dagen tala om den gränslösa solidariteten och den andra dagen skeppa över kostnaderna på inte ont anande arbetare.
Liberaler har i modern tid inte haft någon ambition att utsträcka sin politik bortom individen här och nu. I en tid då behovet av samling är större än någonsin väljer de en för mänskligheten i allmänhet och européerna i synnerhet förlamande individualism. Vänstern odlar fortfarande å sin sida en fruktlös klassegoism, en steril identitetspolitik och fortsätter sprida myten om sin solidariska värdegrund.
Det kan förefalla konstigt att inte jag med min bakgrund i bruksorten och med föräldrar som måste klassas som egendomslösa, alltså förlorare i det kapitalistiska samhället, inte tillhör denna vänster, inte torgför deras politik, inte omhuldar arbetarrörelsen av idag.
Mitt val att vända denna vänster ryggen är emellertid en direkt följd av vänsterns hädanfärd från verkligheten.
För vänstern är det kolonialism och exploatering när européer under framför allt 1800-talet förflyttar sina intressen till utomeuropeiska länder, men inte när utomeuropéer väller in i Europa idag.
Den ”moderna” vänstern deklarerar ständigt med emfas att ett oreserverat stöd till alla utomeuropéer är en solidarisk plikt, medmänsklighet i sin ädlaste form. De blundar för att förflyttningen av folk sker uteslutande från Afrika och Asien till länder som i årtusenden befolkats av européer, men detta betyder inget för vänsterns syn på vem som är utnyttjad av vem.
Vänstern av idag drar ett likhetstecken mellan de multinationella företagen och majoriteten av de invånare som har sina rötter i Europa. De ser inte att européerna faktiskt är offer för dessa företags ofta hänsynslösa framfart. Kritiken mot den europiska unionen (EU) följer samma mönster – EU är en rikemansklubb som exkluderar världen, som reser hinder mot andra folk från andra världsdelar.
Fokus är alltid de påstått förtryckta i världen, inte den nedtryckta europeiska arbetaren.
Rödvinsvänstern borde veta att de egendomslösa läge på arbetsmarknaden försvagas med ett ökat arbetskraftsutbud och att en splittring genom att importera en etnisk konfliktdimension förvärrar situationen ytterligare. Ändå har vänstern under paroller som antirasism och internationell solidaritet underminerat de europeiska arbetarnas livsvillkor, försvagat deras förhandlingsposition.
Förblindade av sina omhuldade ”internationella förpliktelser”, som de snabbt omvandlar till det egna landet samlade skyldighet, äventyrar de vanligt folks säkerhet och trygghet. Resurser är begränsade. En hög andel av invånarna som förvärvsarbetar är grunden för välstånd, välfärd. Tror vänstern att det inte finns ett samband mellan våra pensionärers, våra sjukas, våra arbetslösas försämrade livsvillkor och deras skeva prioriteringar?
För mig kan det aldrig vara solidaritet att dölja sin oförmåga att sätta gränser genom att ta från de som arbetar genom ett världsmästerskap i skatte- eller avgiftsjakten. Det är lätt att ena dagen tala om den gränslösa solidariteten och den andra dagen skeppa över kostnaderna på inte ont anande arbetare.
Begreppet ”trovärdig solidaritet” ger vänstern en ny innebörd. Först talar de om vår internationella solidaritet och låter människor de inte vet någonting om flöda in över våra gränser. Därefter uppstår kaos och de drar i den ”solidariska” nödbromsen.
Den världsberömde presidenten i USA, Abraham Lincoln, avfyrade de berömda orden: ”Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden.” Liberaler försöker få oss att tro att individualismen håller, även i en tid av oro och detta tror inte jag, men vänsterns osolidariska världsordning är ett ännu värre hot mot Europa, eftersom de ljuger om att den är solidarisk och allt för många tycks tro att så är fallet.