Igår hölls den årliga utrikespolitiska debatten i riksdagen. Två ord stod i centrum. Båda därför att de inte användes. Utrikesminister Margot Wallström valde att undvika ordet diktaturer i regeringens utrikesdeklaration. Och Sverigedemokraterna anklagades för att använda ord man inte använt.
För Sveriges del är utrikespolitik mest ord. Vi har inga militära resurser att tala om och vi har ingen etablerad trovärdighet i omvärlden som gör att man har anledning att lyssna på svenska politiker. Sverige har med andra ord varken hård makt eller mjuk makt att ta till på den internationella scenen. Det hindrade inte utrikesministern att låtsas som om Sverige var en stormakt och kunde påverka olika konflikter i världen.
Det är på något sätt typiskt för dagens politiska makthavare: ju mindre de förmår påverka verkligheten på riktigt desto större blir deras storsvulstiga ord.
Dock saknades ett ord i utrikesministerns utrikesförklaring: diktatur. Inte en enda gång används ordet. Hon talar istället om ”ickedemokratier”. Flera riksdagsledamöter reagerade mot detta nyspråk. Hur ska man kunna motverka diktatur om man inte ens vågar ta ordet i sin mun? Margot Wallström tar här efter Barack Obama som vägrade tala om islamsk extremism. Genom att inte säga orden, tycks man på något underligt sätt tro att problemen ska upphöra. Vi skulle kunna kalla det fejkspråk.
Nu var just islam ett annat ord som skapade tillspetsad debatt.
Kerstin Lundgren (C) gick till attack mot Markus Wiechel (SD) och hans anförande: ”Världsbilden var de onda, och de onda var muslimer. Det är den världsbild som målades upp i Sverigedemokraternas anförande, islamistiskt hot.”
Men Wiechel kunde ge svar på tal: ”Inte en gång under mitt anförande nämnde jag muslimer, inte en enda gång. Jag nämnde islamister. Att Kerstin Lundgren helt plötsligt likställer islamister med muslimer får stå för henne. Jag tycker att det i sig är häpnadsväckande. Islamister är ett stort hot. Muslimer är människor. Det handlar om en helt annan sak. Islamister tillämpar politisk islam, och det är ett hot. Det är bara att inse. Om inte Kerstin Lundgren ser det och Centerpartiet kan förstå det blir jag rädd.”
Det här bekräftar att det är Sverigedemokraternas motståndare som likställer muslimer och terrorister, inte SD.
Efter att ha lyssnat på utrikesdebatten är det bestående intrycket att ambitionerna är tusentals gånger större än vad vi förmår att verkställa. Detta är ett demokratiskt problem. Om politiker reser ambitioner man vet aldrig kommer att infrias, vilket intryck får omvärlden och väljarna? Vore det inte bättre att hålla sig på jorden och tala om hur man prioriterar med de begränsade resurser som står till buds?
När jag lämnar debatten surrar Theodore Roosevelts ord i mitt huvud: ”Tala lågmält, men bär en stor påk”. Sverige borde tagga ner i snacket och istället bygga upp ett fungerande militärt, civilt och psykologiskt försvar.
*
Se mer: årets utrikesdebatt i sin helhet (länk), summering av samtliga utrikesdebatter sedan 1976 (länk)