Det är bilden av självförnedring. Det är bilden av en kultur som förlorat tron på sig själv. Budskapet de svenska regeringsföreträdarna sänder till islamiska fundamentalister hemma och utomlands är: ni är starkare än oss.
Sveriges handelsminister Ann Linde i svarta, heltäckande kläder. Hon täcker håret med en islamisk sjal och bugar lätt av vördnad inför den islamiska republiken Irans diktator. Han vägrar att skaka hand med henne eftersom hon är kvinna.
Men ska man inte ta seden dit man kommer? Jo, det är en bra tumregel.
Men det finns goda seder och dåliga, inte bara våra och deras. Våra seder är bättre än islamisk fundamentalisters. Vi ska aldrig lämna våra seder för att ta till oss deras. Detta handlar inte om mat, folkdans eller kläder. Det handlar om något mycket djupare än så: om en religiös ideologi som är emot allt vi står för och som vill förgöra oss.
Alla kulturer är inte lika mycket värda. En del kulturer är bättre än andra. En kultur där kvinnan är självständig och jämställd är bättre än en kultur som förtrycker kvinnan. En kultur som tillåter att människor yttrar sig fritt är bättre än en kultur där religiösa dogmer tystar samtalen. En kultur som hyllar förnuft och vetenskap är bättre än en kultur som inte gör det.
Den västerländska civilisationen är starkare, men vi har dåligt självförtroende. Det utnyttjar den islamiska fundamentalismen. Vi kanske inte tror på Samuel Huntingtons tes om civilisationernas kamp. Men islamisterna gör det. En viktig del i deras propaganda är att väst är förfallet och svagt och redo att tas över. Den här bilden kommer att användas så.
I Ayaan Hirsi Alis självbiografiska bok Nomad från 2010 skildrar hon sin resa från islamist till upplyst demokrat. Hon gick från att hata till att älska väst. Hon växte upp som somalisk muslim och känner den islamiska kulturen från insidan. Hirsi Ali konstaterar att det pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam:
”I Europa och USA är det många som ifrågasätter att det faktiskt pågår en civilisationernas kamp mellan västvärlden och islam. Men en radikal muslimsk minoritet är övertygad om att islam är under belägring, och denna minoritet brinner för att segra i det heliga krig som förklarats mot västerlandet. Det som denna minoritet i slutändan vill åstadkomma är att återinföra ett teokratiskt kalifat i muslimska länder och föra det vidare till resten av världen.”
Resan är bra för svensk ekonomi, menar Löfven. Men är pengar verkligen allt? Är det inte viktigare att stå upp för västerländska ideal? Dessutom hade man kunnat göra den här resan utan att förnedra sig. Det går att ställa krav. Man hade kunnat förklara att det svärtar ner bilden av Sverige att en svensk minister, en representant för vårt land, uppträder på ett underdånigt sätt mot islamism.
Löfven beskrev Irans islamistiske diktator med följande ord: ”En vänlig man.” Säg det till de som försmäktar i diktaturens fängelsehålor. Till de som torteras och avrättas. Till kvinnorna som behandlas som andra klassens medborgare. ”Vi har en bra och öppenhjärtig dialog och det känns bra”, sade han. Han pratar gärna med islamister med blodbesudlade händer, men han kan inte prata med företrädarna för ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag. Värdegrunden visade sig vara en avgrund.
Återigen påminns man om den svenska vänsterns vilsenhet. Man förmår inte känna igen och fördöma fascismen när den uppträder i andra kulturer. Det är bara europeisk fascism som ska bekämpas, till och med icke-fascister kallas fascister, samtidigt som islamisk fascism ges carte blanche och finansieras med statliga bidrag.
Talet om Sveriges ”feministiska regering” har blivit ett skämt. Bilden av delegationen i Iran gör detta ännu tydligare. Det är bilden av en förvirrad och vilsen vänster som hellre protesterar mot Donald Trumps höhöiga ”grab ’em by the pussy” än mot den islamiska fascismens kvinnoförtryck i massiv skala.
I oktober 2016 sade Löfven så här om Trump: ”Hans syn på kvinnor är ju helt fruktansvärd”. Men om Rouhani, en islamistisk diktator, sade han alltså: ”En vänlig man”.