När Löfven skulle lyssna på folket blev det istället ett i förväg regisserat partipolitiskt skådespel. Det säger mycket om hur politiska makthavare idag betraktar folket som fiender som ska hållas kort.
Det har pratats mycket om att statsminister Stefan Löfven nobbar Almedalen i sommar för att istället försöka bli ”folkets man” genom att göra Sverigeturné och tala med människor på landets mest utsatta orter, i syfte att lyssna på människor som upplever sig bortglömda.
Men väl på plats i bruksorter som Grängesberg uppträder Löfvens och hans följe som om de vore i fiendeland och skyddar sig från det man sa sig vilja göra: lyssna på folkets åsikter.
I Expressen (länk) skriver Lotta Gröning: ”Han åker till Grängesberg, hurra tänkte jag. Där kan han få reda på varför så många människor känner sig marginaliserade. Grängesberg är en ort där Sverigedemokraterna fick 27 procent av rösterna i riksdagsvalet och i skolvalet samma år röstade nästan varannan elev i Parkskolan på SD.”
Men istället för att lyssna på folket bjuder Socialdemokraterna in folket att lyssna på Stefan Löfven. De kräver att människor föranmäler sig till mötet och dessutom krävs att publiken lämnar sina frågor skriftligen. Och den första frågan kommer från. . . Löfvens ungdomsförbund SSU i Dalarna. Andra frågor blir väldigt tillrättalagda. Sedan tackades Stefan Löfven av med röda rosor av kommunalrådet Leif Petersson för att han tagit sig tid att åka ut i landet och svara på frågor.
Gröning stönar i sin kolumn, ”Men snälla rara medarbetare till Stefan Löfven, hur tänker ni? Vad fick Stefan Löfven egentligen med sig från Grängesberg förutom ett fång röda rosor? Han skulle lyssna, men han valde att tala.”
Avståndet mellan politiska makthavarna och folket är enormt. Inte fysiskt. Det är lätt för en statsminister att bli skjutsad till Grängesberg. Nej, avståndet ligger på den mentala nivån. Politiker anser att de har rätt till makten och att folket ska lyda dem. Löfven åkte till Grängesberg för att få applåder, inte ta in någon ny kunskap. Den anser han och hans kollegor att de har utan att behöva möta människor i deras vardag.
De tror på sina principer, sina utopier. Ingen i folket kan få dem att ändra sig. Allra minst den allt större del av väljarkåren de, i likhet med Hillary Clinton betraktar som bedrövliga. De som kräver att politiken ska värna majoritetsbefolkningen, inte ge större förturer och fler gräddfiler åt människor ju längre bort de kommer ifrån.
På sådana krav vill Stefan Löfven och andra makthavare inte lyssna. De tycker det är pinsam egoism och frågar: Varför öppnar inte människor sina hjärtan för främlingarna från övriga världen? Men folk har inte över 100.000 kr i månadslön. De har inte råd att skaffa bostad i områden som är fria från invandringens negativa konsekvenser.
Den politiska klassen har mentalt lämnat svenska folket långt efter sig. De hyllar teoretiska principer om världssolidaritet och försummar att svenskar får sina operationer inställda, sin trygghet i vardagen undergrävd, sina barn satta på undantag i skolan som tillåts bli dominerade av bråkstakar. När folket klagar på att utvecklingen går käpprätt åt helvete blir svaret från politikerklassen: ni är rasister!
Löfvens besök i Grängesberg visar i blixtbelysning hur avskiljdheten ser ut, hur avtrubbad och fullständigt verklighetsfrånvänd den politiska klassen i Sverige har blivit. De förstår ingenting. De vill inte ens förstå. De vill bara en sak: själva framstå som godhetens apostlar på jorden. Om samhället runt dem faller samman, är det inte deras fel – för hur kan de godaste av goda politiker vara skyldiga till något?