När bilder på svenska kvinnliga ministrar iförda slöja sprids över världen ger det ett visst politiskt budskap. Inte därför att vi i väst önskar det, utan därför att islamister använder slöjan som ett verktyg i sin ideologiska kamp för en islamisering som inte innefattar demokrati, jämlikhet och pluralism.
När svenska regeringens kvinnor radade upp sig iförda slöjor och passerade den iranske presidenten utan att skaka hand, för det gör bara män, reagerade Jan Björklund (L) på twitter: ”Bilder på svenska statsråd i slöja bör undvikas.”
Björklund hänvisar till internationella kommentarer, också från iranska kvinnor, som kallar svenska regeringens agerande för skamligt och undfallande mot den religiösa diktaturen.
Men i Sverige möter Björklund kritik för sitt uttalande. I veckomagasinet Fokus menar Eli Göndör (länk) att Björklund väljer att se slöjan på ett sätt. Men det finns många andra. Utöver det vanliga mantrat, att ”hijab både kan vara ett uttryck för förtryck eller en patriarkal ordning och ett uttryck för frihet och självständighet”, tillägger han att slöjan kan vara symbol för ”en feminism som väljer att se det som en dygd att disciplinera lusten eller begäret”. Då till skillnad från den feminism som framhäver kvinnliga attribut genom lättkläddhet, vilket sammanfaller med de mest manschauvinistiska männens önskemål – att se kvinnor som sexobjekt.
Visst, jag kan rapportera än fler synsätt – till och med från svensk tradition. Jag minns min morfars mor Hulda som alltid hade huckle, som man sa. Gammaldags sjal. Men det var av praktiska skäl, för att hålla kylan borta och för att hålla koll på håret medan man utförde sitt tunga vardagsslit i torp och på smågårdar.
Skälen till att kvinnor döljer eller håller koll på håret kan vara många. Är det därför någon vits att diskutera det alls i en politisk kontext? Det tycker inte Fokus chefredaktör Johan Hakelius som i sin Expressen-kolumn (länk) tycker Jan Björklund är gravallvarlig om skitsaker, vilket är ”ett tecken på omognad”.
Hakelius för samman slöjdebatten med ältandet om könsroller, om ”signaler”, ”stigmatisering”, ”rasifiering” och ”kroppar”. Hakelius summerar sin syn på debatten: ”Detta tröstlöst studentpolitiska tonläge. Det är som att ständigt bli uppläxad av en radikaliserad hybrid av Askungens möss. Denna totala brist på distans, humor, glädje, välvilja, lätthet, överseende, nyfikenhet, originalitet och espri.”
Jag säger inte emot Hakelius. Eller Göndör. Eller Hulda.
Men Björklund har ändå rätt. Vi i väst – och Hakelius avgränsar sig hårt till endast den västerländska kultursfären – har inte större problem med sjalar än med kjolar eller skjortor. För oss som kommer ur den kristna civilisationen utgör klädesplagg ingenting annat än privata angelägenheter. Men. Så är det inte i andra delar av världen. Globalisering. Har någon hört talas om den? Islam är en imperialistisk religion som avser att erövra de ”otrogna”, med våld om så är möjligt. Och islamister använder slöja som ett verktyg för att politiskt kontrollera undersåtarna.
Eftersom islamister har politiserat kvinnors klädsel kan vi inte bara rakt av låtsas som om det inte sker. Politiska extremister har alltid den fördelen att de genom att politisera sådant som tidigare var opolitiskt, tvingar motståndarna – och alla andra – att ta ställning. Eller åtminstone bli medveten om att förut opolitiska handlingar, numera kommer att tolkas politiskt (vare sig man håller med eller inte). Politiseringen smetar ner vardagen. ”Allt är politik”, sa Olof Palme.
Visst kan man blunda för den strategiska maktkamp som slöjan är ett verktyg för, men risken är då stor att man förlorar.
Och det är vad svenska ”feministiska” regeringen gör när de låter världen se dess kvinnliga företrädare så som underdåniga kvinnor enligt de iranska ayatollornas lära. Vi i väst kan tycka det är en struntsak. Men om det betraktas som en politisk seger för antidemokratiska strömningar, är det något man bör negligera? Inte värdera? Inte förhålla sig till?
Knappast. Det vore att kapitulera inför västfientliga krafter som vill avskaffa demokrati, medborgerliga friheter och pluralism.