Vi har nu fått höra från flera etablerade medier, att ensamkommande riskerar att begå självmord. Inga kritiska frågor ställs dock. Det verkar vara ett mindre avancerat försök att manipulera mediekonsumenternas känsloliv.
I veckan har vi fått höra återkommande berättelser i media, om yngre afghaner, s.k. ensamkommande, som riskerar att begå självmord. Förvisso kan man tycka detta är tragiska existenser, vilka sannolikt upplever en stark känsla av meningslöshet och förtvivlan.
Det ställs dock inga kritiska frågor: varför sker detta just nu? Varför är de här från början? Vad är alternativet? Varför förefaller det vara just isolerat till afghaner, som i de flesta fall, till skillnad från syrierna, inte bär på krigsminnen?
Sådana frågor uteblir helt i media, som tycks helt inriktat på att väcka publikens känslor, i stället för att sätta in nyheten i ett sammanhang.
Vid andra tillfällen sägs det vara viktigt, till exempel när invandrare begått en gruppvåldtäkt, att inte vädja till allmänhetens känslor, utan helst förtiga etnicitet. Då måste man ta ansvar, för de stämningar som kan uppstå. Nu tar man inget ansvar alls.
Det erinrar mig om, om diskussionen kring de s.k. apatiska flyktingbarnen, som först uppstod 2005, och sedan återkom i vågor, för att nu ha tystnat. Då sades barn bli apatiska av rädsla för att utvisas till sina hemländer. Det visade sig sedan vara medvetna manipulationer, där barn utnyttjades av vuxna i ett cyniskt spel, för att vinna fördelar.
Om media i denna stund inte anspelat på publikens känslor, utan i stället ställt kritiska frågor, hade denna situation inte uppkommit. En enkel fråga som ”förekommer denna diagnos i forskningslitteraturen?” hade räckt.
Ett liknande fall var pojken Aylan Kurdi, som hösten 2015 befanns drunknad på en Medelhavsstrand. Även om en död pojke på en strand inte är något självklart argument för eller emot något, försökte bilden användas maximalt i internationell och svensk media.
Kvällstidningarna prydde sina löpsedlar med den. Historien visade sig dock vara komplicerad, och en bidragande orsak till Kurdis flykt tycktes vara hans faders behov av tandvård. Exemplet kunde alltså också användas som ett exempel på välfärdsmigrationens vådor.
Allt detta är exempel på att media på ett helt osakligt sätt försöker manipulera publikens känslor. I stället borde man försöka sätta in saken i ett sammanhang och ställa kritiska frågor.
En första fråga kunde vara: om dessa ungdomar blir så besvikna när de kommer hit, vad har de då för föreställningar om Sverige? Har de blivit lurade av smugglare som lovat dem guld och gröna skogar? Kanske har också deras föräldrar tvingat dem att resa, i hopp om att de sedan skall kunna följa efter? En sådan fråga, kunde till exempel landa i att man bör sprida information i dessa länder, om hur det verkligen ser ut i Sverige (den typen av förslag som SD fått stark kritik för). Man bör också ha i minnet, att dessa ungdomars kunskaper om världen ofta är kraftigt begränsade.
En andra fråga kunde vara: i vad mån kan det röra sig om manipulationer? De har ett uppenbart intresse, att framställa sin situation som hemsk, i syfte att få stanna. Det kan inte vara så, att man genom att framställa sig som i stånd att kunna begå självmord skall kunna stoppa legitim myndighetsutövning.
En tredje fråga är: hur skall man vikta dessa pojkars lidande mot värdfolkets lidande? Mycket mindre uppmärksamhet än deras lidande får till exempel offer för överfallsvåldtäkter, som ofta utförs av personer med just en sådan bakgrund. Varför förtigs och ”vitpixlas” detta lidande?
Det är medias uppgift att ställa sådana frågor, i stället för att ägna sig åt känslomanipulation. Kanske skulle svaret bli annorlunda än vad de tänker sig. Kanske blir svaret en ännu restriktivare invandring, i syfte att minska flödet, och därmed inte utsätta pojkarna för denna situation.