Angreppen på polisen Peter Springare påminner på ett obehagligt sätt om det svenska etablissemangets agerande under andra världskriget. Även kriminolog Leif GW Persson ägnar sig åt kålsuparmässiga argument mot Springare.
Det kan inte ha undgått någon att en poliskommissarie i Örebro, Peter Springare, har rört upp moln av damm i den politiskt korrekta sandlådan. Det behövdes inte mer än att han berättade om en helt vanlig vecka på jobbet så att säga.
Springare konstaterade det alla som följer med vad som händer i samhället redan känner till.
Första och andra generationens invandrare är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken, inte minst när det gäller våldsbrott, inklusive våldtäkter och sexuellt ofredande.
Springare konstaterade att han bland alla de misstänkta brott han hade att utreda och hantera under ”rapportveckan” fanns endast något enstaka ”svenskt namn”. Springare hade kroknat på dessa förhållanden och begick ett oförlåtligt brott gentemot den osunt politiserade polisledningen och ”main stream” media.
Att rapportera om de verkliga förhållandena är inte comme il faut i dagens Sverige. Det svenska politiska systemet tål inte längre att konfronteras med sanningen.
Nåväl, Springare har fått ett massivt stöd från hittills närmare tvåhundratusen ”supporters” medan förnekarna gnisslar tänder.
Det kan inte uteslutas, som påpekades av den politiske kommentatorn Marcus Oscarsson på TV4, att den ”folkrörelse” som nu håller på att bildas kring Springares försvar kan bli en svår sak att hantera för Stefan Löfvén och hans regering i kommande val.
Det är uppenbart att en stor del av poliskåren sympatiserar med Springare men de flesta är inte beredda att exponera sig och drabbas av förnekarnas bannbulla. Till slut lyckades dock polisledningen plocka fram ett ”sanningsvittne” som fick i uppgift att jäva Springares ståndpunkter. Det var polismannen Martin Marmgren och av hans uttalanden att döma tillhör han inte begåvningsreserven inom ordningsmakten.
Låt mig citerar några av Marmgrens uttalanden; ”Bilden av ett Sverige som havererat rimmar dåligt med verkligheten . . . Även om det finns saker som måste åtgärdas går det bra för landet i stort . . . Vad gäller migrationen så är det ett komplext fenomen som har bidragit till problem och stora kostnader, men likväl till utveckling, lösningar och vinster.”
Malmgren pekar vidare på att; ”den grupp som är mest överrepresenterad när det gäller brott är män, en generalisering som människor ofta inte tar in”. Och så ett avslutande citat; ”Det massiva stödet Springare fick efter sin status visar att den populistiska världsbild som skiner igenom i delar av texten och som bland annat har fört Donald Trump till makten i USA har starkt fäste även i Sverige”.
Ovanstående svårslagna rappakalja behöver knappast kommenteras utan talar för sig själv.
Polisledningen i Örebro har minsann varit modiga och visat att man tar brottsbekämpning på stort allvar. Man har nämligen anmält Springare för hets mot folkgrupp!
I det populära SVT-programmet Veckans brott gjorde så den folkkäre polisprofessorn Leif GW Persson en rad uttalanden angående Springare och Perssons teser visar på en oöverträffad förmåga att vända kappan efter vinden.
Persson verkliga inställning, skulle jag vilja påstå, sammanfaller i mångt och mycket med den typiske ”no nonsens” polismannen, typ Springare. Men se, det passar inte i SVT.
I stället för att vara konsekvent och uppriktig insinuerar Persson att Springare är SD-sympatisör och att detta gäller för en stor del av den svenska poliskåren. Må så vara, men även poliser har väl rätt att ha sina politiska uppfattningar?
För de räddhågsna och på ytan politiskt korrekta finns det dock alltid ett helt riskfritt sätt att klara sig undan kritik och det är att angripa Sverigedemokraterna.
Det hela påminner på ett obehagligt sätt om det svenska etablissemangets agerande under andra världskriget. Per-Albin Hanssons regering mörkade för svenska folket och kröp inför Hitlertyskland, införde censur och drog bland annat in utgivningstillståndet för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Chefredaktören Torgny Segerstedt blev grovt begabbad och fick i stort sett kämpa helt ensam i sin kritik mot naziregimen och de svenska medlöparna inom samhällets topp.
Segerstedt skrev följande vackra och tänkvärda ord i en artikel i GHT; ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem når kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria”. Kanske något för förnekarna att ta till sig?
Persson blev för en gångs skull hårt angripen på sociala medier för sina teser i SVT. Persson är ju i mångas ögon, inklusive sina egna, en omnipotent person som med auktoritet och mer eller mindre oemotsagd kan uttala sig inte endast om brott utan om internationell politik, prognosmakeri mm.
Folket kan följa hans viktminskningskurvor och det skulle säkert inte förvåna om han skulle ge knyppeltips i Allers eller Hemmets Journal. Van att stå oemotsagd kanske Persson denna gång blev något omskakad över den massiva kritiken?
Och särskilt då den även kom från den yrkesgrupp som han förknippats med, men nu svek för att skydda sin egen ändalykt i den politiskt korrekta världen.
I sin krönika i Expressen försvarar han sig med tirader av ord och vändningar. Hans mest kålsuparmässiga argument mot Springare är att; Den stora majoriteten av första och andra generationens invandrare inte är brottsliga! Nej, det får vi ju vara tacksamma för. Men inte heller den stora majoriteten ”svenskar” är brottsliga.
Trots detta behöver vi en effektiv ordningsmakt och ett väl fungerande rättssystem i övrigt. Här har Persson hemfallit åt samma undermåliga argumentation som den till synes lätt förvirrade polismannen Martin Marmgren.
Jag önskar inte förnärma Leif som var en god vän under många år och som dessutom är Gudfar till flera av mina barn. Men vänskapen bröts, av för mig oklara anledningar. Leif är intelligent, en god författare och en ytterst underhållande person vilket gjort honom till en folkkär figur. Men det finns anständighetsgränser även för en sådan person.
Arthur Schopenhauer skrev; ”Alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara”. Vi befinner oss uppenbarligen fortfarande i det andra stadiet.