Landstingen skyller bemanningsföretagen för sjukvårdens brist på kontinuitet och kostnadsökningar, men skälet till att dessa företag vuxit fram är inkompetent arbetsledning som får vårdpersonalen att hoppa av.
Politiker talar gärna om ”satsningar” av olika slag. Fokus ligger på pengar och regelverk. Men det som avgör om en stor organisation fungerar eller inte är arbetsledningen. Har personal chefer som fattar kloka beslut i vardagen, backar cheferna upp personalen i krislägen?
Svaret är nej. Landstingens verksamhet ”på golvet” har inga chefer som kan fatta beslut som håller. Lägre chefer, de som möter personalen, har högre chefer som omprövar och river upp lägre chefers beslut.
När Sankt Görans sjukhus blivit aktiebolag gjorde Kommunal en studie som visade att en städerska hade 17 chefsnivåer över sig inom landstinget, upp till finanslandstingsrådet. När sjukhuset blivit aktiebolag hade personalen en chef, vd. Denne vd kunde man tala med och få svar, ja eller nej till fackets förslag. Därför var det lokala Kommunalarbetarfacket inte emot att sjukhuset blivit aktiebolag.
Men överallt i övriga landsting och stora kommuner finns fortfarande detta avgörande arbetsmiljöproblem kvar: arbetsledningen fungerar inte. Chefer överprövar varandra och inga kloka beslut fattas för personalen på golvet.
När sjuksköterskor och läkare sagt upp sig från landstingen eftersom de vantrivs, har personal fått hyras tillbaka från bemanningsföretag. I Dagens Samhälle intervjuas en pionjär inom bemanningsbranschen, läkaren Börje Eriksson, om varför vårdpersonal lämnar anställningar i landstingen och hellre jobbar i bemanningsbolag.
– Det blev för mycket jobb som inte var läkarsysslor, för många register som skulle fyllas i, för krångliga it-system, för många möten.
Han försvarar att bemanningsföretagen innebär högre pris på personalen, men den är samtidigt effektivare när den jobbar.
– En svensk läkare tar i snitt emot 3,8 patienter per dag. Det är sämst i världen. En hyrläkare kostar 1,5 gånger mer än en anställd, men tar emot 15 patienter per dag. Så per patient är det betydligt billigare med inhyrda, säger Eriksson (länk).
Denna verklighet visar hur extremt ineffektiva landstingen är. Arbetsledningen fungerar inte. Personalen trivs inte eftersom deras arbete byråkratiseras och tiden för patienter försvinner för att man istället ska sitta i möten och vid datorn.
Ett privat företag som använde sin personal så ineffektivt skulle snabbt gå i konkurs. Men landstingen kan tvinga medborgarna att betala skatt hur dålig servicen än blir.
Politiken borde flytta fokus. Politikerna måste inse att man är arbetsgivare och att man måste skapa arbetsledning som fungerar. Det betyder att politikerna förlorar den direkta makten över detaljerna inom landstingsorganisationen, en makt som måste delegaras till arbetsledarna som möter personalen.
Politikerrollen inom offentlig verksamhet måste bli mer av revisorns perspektiv, än den aktive beslutsfattaren. En revisor granskar verksamheten i syfte att öka produktiviteten, man kontrollerar att kvaliteten i arbetet upprätthålls och att budget inte överskrids, men revisorn går inte in och detaljstyr.
Partier som vill förbättra vården och ge mer vård för skattemedlen måste börja diskutera management och delegering av beslut inom landstingen. Politiker måste börja se sig som en företagsledning som vill nå högsta möjliga produktivitet till hög kvalitet.
Då kan landstingen bli attraktiva arbetsgivare igen. För även om bemanningsföretag är viktiga resurser att ha i reserv, måste sjukvården präglas av kontinuitet i patientrelationen och då krävs fast personal. Alternativet är att hela sjukvårdskedjan privatiseras så att patienterna får kontinuitet och trygghet i vården. Det är ju trots allt för patienterna vården överhuvudtaget finns till.