Bakom försöken att mäta partisympatier sker större värderingsförskjutningar i folkdjupet. Hur kommer en starkare konservativ strömning att slå igenom i val? Och vart tar de kosmopolitiska väljare som trots allt finns att ta vägen?
På sociala medier förs en diskussion om Moderaterna kommer att förlora de konservativa väljarna till Sverigedemokraterna och de ”marknads- och livsstilsliberala kosmopolitiskt lagda” till Centerpartiet. När den stora skiljelinjen går mellan liberalism och konservatism blir Socialdemokraterna irrelevanta och Moderaterna slits itu, menar en debattör som varit anställd hos Svenskt Näringsliv.
Tänk om de framtida politiska striderna kommer att stå mellan C och SD.
En annan debattör, som tjänstgjorde i regeringskansliet under förra mandatperioden, är inte övertygad om att Centerpartiets potential är så stark. Han jämför med tidigare spekulationer om Miljöpartiets förestående storhetstid, av vilket blev intet.
Det verkligt intressanta, skriver denne debattör, är huruvida Sverigedemokraterna klarar av att transformeras från ideologiskt parti till ”bread and butter”, alltså materialistiskt parti som ser till väljarnas plånböcker i realpolitiken. Det kan i så fall rita om den politiska kartan från grunden, menar debattören.
Denna tankegång, att förena konservativ hållning med väljarnas materiella behov framförs också i senaste Axess, av Thomas Engström: ”Nyliberalismen är död, konservatismen behöver en ny allierad”, skriver han och frågar vem det kan bli. Om man erkänner ekonomins avgörande betydelse för människors lust att ompröva sina lojaliteter kan man konstatera att vänsterpartierna svikit arbetarklassen. Socialdemokratin har kapats av en lika idealistisk som destruktiv identitetspolitik, skriver han. Därför ligger materialismen, tillvaratagandet av arbetarklassens välfärd, öppen för konservatismen att alliera sig med.
Jag tror på den strategin. I globaliseringens tid kan bara konservativa slå vakt om den trygghet och sammanhållning i en igenkännbar vardag som en stor majoritet av svenska folket vill ha. Alla andra är bundna till kosmopolitiska ideal, ja, kanske med undantag av Moderaterna om de tar sitt förnuft tillfånga.
Däremot är jag tvivlande till att Centerpartiets extremt kosmopolitiska ansats har någon resonansbotten för att bli underlag för ett regeringsalternativ. SOM-institutet har i årtionden mätt (men ofta mörkat) att andelen i väljarkåren som stöder ökad invandring aldrig varit mer än 20-25 procent, och sjunkande på senare år. 75-80 procent av svenska folket har länge varit emot ökad invandring. Partierna i makten har alltså gått tvärs emot vad folket tycker under lång tid.
Det är priset för denna odemokratiska hållning man nu får betala för genom Sverigedemokraternas framväxt som först ett tredje block och så småningom ett regeringsalternativ.
Centerpartiet kan värva de 20-25 procent som vill ha ökad invandring, men knappast mer. Man har då att liera sig med den identitetsfixerade vänstern för att bli ett regeringsalternativ. I en sådan uppställning har det framväxande stödet för det socialkonservativa alternativet alla möjligheter att lyftas till regeringsmakten.
Det vore bra för Sverige.