Socialdemokraterna har presenterat temat för kommande partikongress. Temat är trygghet, utifrån den defensiva positionen att medborgarna börjat sakna den. Hela upplägget är defensivt. Politiken syftar till att rätta till de misstag man själv stått för.
– Det som oroar mig mest är de växande klyftorna. I spåren av dem hotar otryggheten att växa. Det här är den största utmaningen för Socialdemokraterna de kommande åren, säger partiordförande Stefan Löfven på pressträffen.
Men på vad beror de ökade klyftorna? På vad beror den kraftigt ökade otryggheten?
Svar: den migration som skett under många år från utomeuropeiska länder och som eskalerar i allt större anhöriginvandring.
Detta har varit en medveten politik från både rödgröna som borgerliga. Man har med avsikt sett till att klyftorna ökar. Nu beklagar man konsekvenserna av sin egen politik.
Det är irriterande att höra.
Nu har Socialdemokraterna dock lagt om politiken mot en något striktare kurs. Den kurs man för mindre än två år sedan dömde ut som ”främlingsfientlig”, ”rasistisk”, ”fascistisk” och ”nazistisk”.
Jag undrar varför ingen journalist frågar Löfven varför han börjat bedriva en fascistisk politik, enligt hans egen definition.
Ett prioriterat område under partikongressen kommer att vara kampen mot gängkriminalitet. Inrikesminister Anders Ygeman säger inför kongressen att hårdare tag i förorterna är nödvändigt.
– Vi har sett en tillväxt där det är ett antal individer som förpestar tillvaron för de hårt arbetande människorna som bor i våra förorter och socialt utsatta områden. Vi ska ge dem tryggheten tillbaka. Då krävs det naturligtvis långsiktiga förebyggande åtgärder, men det krävs också repressiva åtgärder, säger Ygeman till SVT.
– Nu har vi också en tydlig prioritet på de hårdare insatserna, fler poliser i de utsatta områdena, skärpt lagstiftning, tuffare påföljder.
Socialdemokraterna har börjat låta som gammelmoderaterna. Är det inte tragikomiskt, så säg. Socialdemokratin stod förut för en mentalitet som innebar öppna gränser. Ingen skulle stoppas. Ingen skulle utvisas. Dessa öppna dörrarnas politik resulterar i en kraftigt försämrad verklighet i landet – och vi har bara sett början. Det tvingar partiet att byta politisk kurs och göra helt om.
Man tvingas bli en variant på huvudmotståndaren, Moderaterna, och måste för partiets överlevnad skull lämna det mjuka vänstersnacket om solidaritet bakom sig.
Varför? Varför driver man en politik som sätter hela partiets existens på spel och som tvingar partiet att i panik lägga om och plötsligt stå för en politik man är ovan vid, som man för bara två år sedan hårt argumenterade emot?
För mig framstår det som att Socialdemokraterna fullständigt tappat markkontakten. Man vinglar runt i det politiska landskapet som en drucken höna.
Är det verkligen en sådan regering svenska folket är bekänt av?