I västvärlden håller gamla makthavare på att tappa greppet. Väljarna kräver förnyelse och röstar på nya partier och nya sorters politiker. Varför sker det nu? Svaret är egentligen enkelt: makten har slutat leverera. Då växer helt naturligt det folkliga missnöjet och krav på riktig förnyelse.
Visst är det märkligt att de gamla etablerade partierna inte frågar sig varför de tappar mark? Varför klarar varken allianspartierna eller de rödgröna av att nå 50 procent av folket? Varför klarade inte mycket kända och etablerade kandidater av att besegra Donald Trump? Varför lyssnade inte britterna på politiker på båda sidor om att de borde stanna i EU?
Det finns många svar, men en aspekt är enligt min mening mer grundläggande än andra. Det är hur väl makten i ett samhälle sköter sitt fögderi. Upplevde befolkningarna att utvecklingen går åt rätt håll finns inga skäl att ifrågasätta makthavarna. Under många årtionden på 1900-talet vann Socialdemokraterna riksdagsval efter riksdagsval. Välståndet växte. De flesta fick ta del av utvecklingen. Allt gick som på räls.
Men nu är känslan den motsatta. Inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Andelen väljare som anser att det egna landet är på fel väg har ökat markant på senare år.
Sommaren 2016 ansåg bara 21 procent av amerikanska folket att USA var på rätt väg. I vinter visar mätningar att ynka 18 procent av svenska folket anser att Sverige är på rätt väg. Siffrorna visar på ett enormt missnöje med hur den politiska ledningen sköter sitt jobb.
När en så dominerande andel av befolkningen i en demokrati upplever att utvecklingen går snett är det inte märkligt att grundvalarna för sittande maktelit skakar. När makten missköter sig, när otryggheten ökar och människor slutar känna framtidsoptimism är det naturligt att man börjar söka efter nytt ledarskap.
Det märkliga är att våra västerländska etablissemang inte tycks ta in att folken tappat hoppet om den förda politiken. Varken republikanerna eller demokraterna i USA förstod hur arga väljarna var och att detta uppror skulle bära Donald Trump till makten. I Storbritannien trodde inte heller makthavarna att folket faktiskt skulle rösta för Brexit och att landet skulle lämna EU. I Sverige förtränger de gamla partierna fortfarande att Sverigedemokraterna är ett växande tredje block i svensk politik – sju år efter att partiet kom in i riksdagen.
Det vi ser är en total brist på ledarskap inom de gamla etablissemangen i väst. De som sitter på beslutande positioner förstår inte vad som händer i det samhälle man ska leda.
För mig är det en paradox att demokratier saknar ett ledarskap som förstår sin egen tid och sina egna befolkningars drivkrafter, förhoppningar och krav. Egentligen är inte ledarskap särskilt svårt. Men det handlar om att ha rätt mentalitet. Och av någon anledning har demokraterna just nu valt personer som saknar ledaregenskaper och mental förmåga att förstå vad ledarskap innebär.
Ledarskap är centralt i politik, men vi har i Sverige svårt att erkänna enskilda personers betydelse. Men jag vill påstå att framgång inte sällan bygger på en enda persons remarkabla förmåga som avgör historiska skeenden.
Jag kan läsa hur många böcker som helst om Abraham Lincoln, Winston Churchill och Margaret Thatcher. De har alla hanterat synnerligen svåra situationer: de två första blodiga krig och den tredje en katastrofalt fallerande ekonomi och allmänt kaos. Få diktatorer är intressanta, men när det kommer till ledarskap i en situation där vardagsmissnöje växer även utan akut krissituation, är faktiskt kommunistdiktatorn Deng Xiaoping värd en studie.
1989 var kommunismen på fallrepet globalt. DDR och Berlinmuren föll. Kärnvapenmakten Sovjetunionen stod inför sitt totala sammanbrott. I Kina ockuperade studenter Himmelska fridens torg. När kinesiska kommunistpartiets generalsekreterare Zhao Ziyang begav sig till torget för att tala med studenterna reagerade Deng, som var den egentlige diktatorn även om han var ointresserad av titlar. Armén fick order om att rensa torget till vilket pris som helst.
Deng förstod att om kinesiska kommunistpartiet gjorde som det ryska, skulle man gå samma öde till mötes – de skulle förlora makten. Därför tillgrep Deng det våld som ytterst är diktaturens enda legitimitet.
Men samtidigt förstod Deng något som västvärldens etablissemang inte gör. Han förstod att makten måste leverera välstånd, trygghet och framtidsoptimism. Diktatur eller inte, att leverera nytta åt de många människorna kommer man inte undan.
Det är en insikt som fattas dagens republikaner, demokrater, tories, labour, socialdemokrater och moderater. De tror att bara man blir vald, har man rätt att njuta av maktens frukter. Då har man nått det yttersta målet. Inget kan vara mer fel.
Makten måste användas så att så många i befolkningen som möjligt upplever att de får det bättre. Om så inte sker, om makten skiter i folket, uppstår missnöje som förr eller senare kommer att störta makten. Det är det vi ser i väst nu. Etablissemangen har blivit så feta, så lata, så ignoranta, så arroganta att de låtit sina samhällen börja förfalla. Otryggheten på gator och torg växer snabbt. Infrastrukturen i form av vägar, järnvägar, fungerande sjukvård, omsorg och service försämras successivt.
Ansvariga för sådant förfall ska naturligtvis avsättas.
I Kina behövde Deng aldrig gå till val, han kunde använda pansarvagnarna mot studenterna. Men han visste att i längden kommer inte pansarvagnar och gevär att vara starkare än ett växande folkligt missnöje med utvecklingen i landet.
Hela den häpnadsväckande starka kinesiska ekonomiska utvecklingen i tre årtionden har en enda upphovsman: Deng Xiaoping. Han förstod att om kommunistpartiet skulle kunna fortsätta att ha monopol på den politiska makten, och kineserna inte börja kräva demokrati, måste Kina leverera. Leverera ökat välstånd, god infrastruktur och framtidshopp.
Tänk om västliga ledare hade lite av de insikter om realiteter som Deng hade.
Jag tar naturligtvis avstånd från hans kommunistiska ideologi och diktatur som styrelseform, men låt oss för en stund se människan. För i grunden är vi ju alla människor, oavsett om vi är kineser, européer, amerikaner eller tror på demokrati, diktatur eller något annat.
Ur det perspektivet är Deng intressant. Han följde Mao Zedong på den långa marschen 1934-35 då många svalt ihjäl under svåra umbäranden medan kommunisterna retirerade i inbördeskriget med nationalisterna. Deng nådde partiledningen och fick flera tunga uppdrag när Mao tog makten i Kina 1949.
Men Deng var så kompetent, handlingskraftig och blev så stark inom kommunistpartiet att Mao blev rädd att Deng skulle kunna utmana honom om makten. Därför blev Deng utrensad inte mindre än tre gånger. Hela Moas dårskap med ”kulturrevolutionen”, som var riktad mot partiets egna beslutsfattare, startades därför att Mao ville rensa ut Deng och hans realister. (Mao var utopist och hade säkert applåderat Reinfeldts utrop om att folk skulle ”öppna sina hjärtan”, även om det innebar ekonomiskt sammanbrott eller skulle krävt tio miljoner döda i svält så som i fallet med kulturrevolutionen.)
Efter Maos död 1976 manövrerade Deng snabbt och skickligt så att han snart blev den oomstridde ledaren. När Mao var borta kunde han som kommunist börja införa kapitalism. ”För mig spelar det ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, var Dengs pragmatiska och resultatinriktade synsätt.
Det jag anser att vi kan lära av Deng är att makteliter, även om den slipper gå till val överhuvudtaget (vilket säkert många politiker i väst skulle önska i dessa dagar), måste ha som första, främsta och egentligen enda mål att l-e-v-e-r-e-r-a välståndsutveckling, trygghet och framtidstro till de breda massorna.
Detta mål tycks vara struket från västerländska politikers agendor. De låter inkompetenta byråkratier ställa till ett elände för medborgarna, skapar ineffektiva lagar, tar yrkesstoltheten från blåljuspersonal genom okunnighet om yrkesrisker och oförmåga att ge moralisk uppbackning i tuffa situationer.
Kort sagt: dagens politiska makthavare duger ingenting till. De vill frottera sig med politiska globala jetsetkretsar och EU-toppar i Bryssel och slippa den trista vardagen i hemlandet. Och det är egentligen inte svårt att förstå, eftersom de saknar kompetens och handlingskraft att göra något vettigt på hemmaplan. De flyr vardagen istället för att ta itu med den.
Det Deng lär historien är att det inte är populism att skapa bättre villkor för folket, det är en nödvändighet för dem som vill behålla makten. Det räcker inte att ha tillgång till en våldsmakt som används för att massakrera studenter i blodigt våld. I det långa loppet måste makten leverera.
Samtidigt som vi tar fullständigt avstånd från Deng Xiaopings diktatur och våld, har han något viktigt att säga om vad som krävs av ett lands ledarskap.