Centerpartiet har i helgen haft kommundagar i Göteborg, vilket i vanlig ordning ägnades åt högtravande retorik om den egna förträffligheten. Men Centerpartiet har gjort det mesta fel under de senaste femton åren.
Centerledaren Annie Lööf passade under partiets kommudagar på att komma med ett tomt hot mot LO om låglönejobb.
– Om inte LO agerar kommer Centerpartiet att göra det, säger hon.
Oh really, hurdå?
Det enda sättet C kan agera mot vänsterregeringen är genom att Alliansen samverkar med Sverigedemokraterna och just Annie Lööf agerar spärrballong mot sådan samverkan.
Centerpartiet har gjort det mesta fel under de senaste femton åren. Partiets energipolitik är exempelvis migrän för alla som förstår något om energisystem. Satsningarna på vindkraft har kostat miljardbelopp och motståndet mot kärnkraft har också varit kostsamt.
Ansvaret för Vattenfalls svindlande förluster, 53 miljarder för Nuon-affären och 40 miljarder för brunkolsverksamheten i Tyskland, kan fördelas mellan två regeringar och Vattenfalls egen ledning, men det yttersta ansvaret låg på dåvarande C-ledaren Maud Olofsson. Hade partiet och Maud Olofsson på riktigt haft en marknadsliberal kompass så hade man motsatt sig att ett statligt bolag satte enorma offentliga resurser på spel genom så riskfyllda affärer.
Jag anser att C har blivit ett fingret-i-luften-parti utan riktig färdriktning. Detta faller tillbaka på en sorts ideologisk cocktail bestående av Stureplans-liberalism och radikalvänsterns migrationspolitik, uppblandad med ordinär socialliberalism av mellanmjölkskaraktär samt en sorts retorisk ekologism, vars mest konkreta innehåll utgörs av Krav-märkta livsmedel och en sorts postmodern teknikfientlighet à la Miljöpartiet. Det blir mycket yta, image och klatschiga slagord direkt från reklambyråerna.
Förfallet lär gå tillbaka till 1968 års vänsterrörelse, som satte djupa avtryck i partiets ungdomsförbund. Och när C i realiteten saknar sammanhållen ideologi försöker man istället fånga upp urbana trender, såsom att diskutera klimat och företagande och under alla tänkbara omständigheter försöka isolera Sverigedemokraterna.
Sedan Moderaterna har svängt ifråga om samverkan med SD så är det i första hand Centerpartiet som driver SD:s isolering. Därmed räddar Annie Lööf kvar vänsterregeringen, trots att hon 2013 lovade att hellre äta upp sin sko än att agera stödhjul åt socialdemokraterna. Notera alltså ett det inte finns någon enda fråga som ligger Centerns så varmt om hjärtat att man kan diskutera den med SD.
Detta är nu inte helt irrationellt, eftersom Centern på så sätt kan dra till sig migrationsliberala Allians-röster och därmed gå framåt i opinionen. Partiet drivs nämligen ungefär som ett företag, där affärsidén är de egna politiska framgångarna.
Annie Lööf är också skicklig på att plocka politiska gratispoäng genom att kräva nolltolerans mot hedersbrott, våld mot blåljuspersonal och liknande. Men att dessa problem vuxit sig stora i Sverige beror inte minst på Centerpartiet. När Fredrik Reinfeldt gjorde ett fundamentalt misslyckat vägval i migrationspolitiken runt nyåret 2011 var det inte av övertygelse utan på grund av tryck utifrån. Inom Alliansen var trycket starkast från just Centerpartiet och när politiken till slut lades om så var Centerpartiet en bromskloss.
Annie Lööf ger alltså prov på ett vämjeligt hyckleri när hon låtsas stå upp mot invandrarbrottslighet. Hon har också å det grövsta skämt ut sig genom att låtsas vara försvarsvänlig, när hennes parti för bara några år sedan drev på för militär nedrustning.
Sammantaget har Centern en politik som kokar ned till liberal plakat-populism och ett politiskt koncept som går ut på att positionera sig smart i opinionen, utan att ta hänsyn varken till andra icke-socialistiska partier eller landet som helhet. Och det sista Stefan Löfven och Karl-Petter Thorvaldsson behöver göra är att oroa sig för Annie Lööfs liberala utspel, som inte har någon genomförandeplan.
Jag skulle hoppas att väljarna genomskådade detta gläfsande och poserande som det ohederliga spektakel det är.