När jag kom in i en cafeteria i fredags, på minnesdagen av Förintelsen, ställde sig en man i 50-årsåldern upp och vinkade. Först kände jag inte igen honom, men när jag kom närmare såg jag att det var en gammal bekant från moskén.
På den tiden då jag var muslim mötte jag honom där flera gånger. Jag minns att han var en strikt salafist som försökte övertyga mig om att bli mer renlärig.
Som nybliven muslim i tonåren var jag ju intresserad av mystik, poesi och filosofi. Men han menade att sådana spekulationer var hokuspokus och vidskepelse som riskerade att göra mig till kafir, otrogen. Jag borde akta mig för helvetet och hålla mig till Koranen och profeten Muhammeds undervisning.
Då var jag ung och svag. Jag blev ledsen när man sade att jag var en dålig muslim. Jag ville passa in, samtidigt tyckte jag att deras strikta salafism var dum och osmaklig. Nu när jag träffade honom var jag en helt annan människa. Jag är mycket starkare och trygg i mig själv.
Han bjöd mig på kaffe och vi började prata. Samtalet kom direkt in på politik. Han är palestinier, född i Syrien, och hatar Israel av hela sitt hjärta. Men han skulle inte ta till våld själv, bara sitta framför Al-Jazeera och heja på terroristerna. Jag minns många sådana tillfällen: jag var hembjuden till arabiska familjer, teven stod på och alla satt och ropade slagord mot USA och Israel.
Mannen visste ingenting om mitt skrivande om politik och religion. Han visste ingenting om min utveckling, att jag idag lämnat islam och stödjer Israels rätt att existera. Så jag berättade att jag inte längre är muslim. ”Jag har blivit svensk igen”, sade jag. ”Jag har gått tillbaka till den jag var innan jag blev muslim. Vi har ett bra samhälle i Sverige och en bra svensk kultur”, sade jag. ”Jag tycker inte att islam kan tillföra något. Titta på hur det ser ut i islamiska länder. Det är inga förebilder.”
Hade jag varit född muslim hade det varit en annan sak. Då hade det varit något som jag inte valt och därför inte behövde försvara på samma sätt. Nu hade jag fötts in i den svenska kulturen och valt islam som tonåring. Jag hade visserligen både en far och en styvfar som var muslimer, men den ena hade jag ingen kontakt med och den andre var inte religiös och hade inte påverkat mig. Det var ett fritt val. Om jag inte ansåg att islam vare sig var sant eller stod för en moral och ett sätt att leva som var bättre, varför skulle jag då fortsätta vara muslim? Av gammal vana? Jag tyckte inte att det höll.
Till min förvåning blev mannen inte arg eller fördömande när jag berättade att jag lämnat islam. Jag minns att han kunde brusa upp och ryta, men i stället så sade han att han känner flera som tänker som jag, att flera har börjat ifrågasätta islam. Han sade att i Syrien, som länge lidit av ett sekteristiskt inbördeskrig, så händer det numera att folk tappar tron på islam. De vänder ryggen mot predikanter och islamister som förespråkar en islamisk stat.
Själv hade han dock en stark tro, påstod han. Och så började han det vanliga pratet om att Koranen är perfekt och att det är muslimerna som är ofullkomliga. ”Allt det här som händer”, sade han, ”är judarnas fel. De vill att muslimerna ska lämna islam. Som du har gjort.” Han påstod att det var judar som skapat Islamiska Staten. Familjen bin Ladin var i själva verket var judar och när Usama bin Ladin besökte Sverige som ung man ska han ha besökt en synagoga för att be!
Jag orkade inte säga emot, jag vet att det är lönlöst. Det är så sorgligt att möta muslimer som tänker så här, som tillgriper de mest bisarra konspirationsteorierna i stället för att se verkligheten som den är.
Islamiska Staten är en islamisk, religiös organisation. Den är salafistisk, vilket innebär att den strikt vill hålla sig till Koranen och Muhammeds undervisning. Inget får tas bort. När jihadister halshugger fångar, så är det för att Muhammed gjorde det. När jihadister tar slavar, så är det för att Muhammed gjorde det. När jihadisterna tvingar kristna att betala skatt och leva under förtryck, så är det för att Muhammed gjorde det.
Hela förklaringen till varför jihadisterna gör som de gör finns i Koranen och i Muhammeds liv och lära. Det behövs inga antisemitiska konspirationsteorier. När muslimer har modet att erkänna detta kan de börja diskutera, öppet och ärligt, om hur de ska förändra sitt tänkande för att undvika mer lidande och fler katastrofer.
Det är vanligt, att som mannen på cafeterian, påstå att islam är fullkomligt och muslimer ofullkomliga. Men min erfarenhet är att det många gånger är tvärtom, att muslimer har högre moral än Muhammed. De blir upprörda när de ser fångar halshuggas. Enligt Muhammed måste de som lämnar hans religion dödas. Jag frågade inte mannen på cafeterian om han tyckte att jag skulle avrättas, men jag tror inte att han tycker det. Han har i så fall högre moral än Muhammed.