Det som skiljer Sverigedemokraterna från alla andra aktörer är att partiet inte blundar för globaliseringen utan diskuterar hur det svenska ska värnas när globaliseringens effekter blir allt starkare. Något som är tabu för alla andra.
I senaste Fokus skriver Johan Hakelius en tankeväckande ledare på temat: ”Lite hyfs gör livet trevligare” (länk). Han påminner om den gamla umgängesregeln om att undvika religion, politik och pengar som samtalsämnen om man vill ha en trevlig stämning. Men nuförtiden är det, skriver han, nästan omöjligt för folk att tala om något annat än just detta: Vad kostar bostadsrätten? Är det något fel på islam? Trump, Åkesson.
Hakelius ledare kommer som en eftertanke till förra veckans diskussion om att svenska kvinnliga ministrar klädde sig i slöja – inför hela världen – och accepterade att Irans president inte tog dem i hand eftersom de är kvinnor.
En ”skitsak” som inte borde politiseras, var Hakelius reaktion. På denna plats (länk) konstaterade jag att ur svensk tradition har vi inte haft problem med varken sjal, kjol eller skjortor. Men hur agerar vi när andra, i detta fall islamister, politiserar något som för oss inte varit politiskt? Om islamister ser det som en seger över svenska kvinnor när de underkuvar sig islams kvinnosyn, därtill mycket uppenbart bekräftat på bilder som sprids över världen, behöver vi inte förhålla oss till det?
Hakelius indirekta svar är att allmänt hyfs vore trevligare. Ja, självklart. Men åter avgränsar sig Hakelius till en strikt svensk kontext. Det är som att globaliseringen inte finns. Sverige kan vara Sverige, och några maktanspråk från andra kultursfärer existerar inte.
Här tror jag förklaringen till Sverigedemokraternas framgång finns att söka. SD blundar inte för globaliseringen utan diskuterar hur det svenska ska värnas när globaliseringens effekter allt starkare påverkar också oss.
Men att värna det svenska blir för politiska och mediala etablissemang oerhört provocerande, eftersom de mentalt vägrar erkänner att globaliseringen inte bara medför positiva ting, som billigare hemelektronik.
De som då har oförskämdheten att påpekar detta – och som ser värde i att värna det lugna och tryggt svenska framför civilisationer som kännetecknas av våld, hämnd, hat och förtryck – blir stämplade som ”tölpaktiga”, för att använda Hakelius egna ord (inte mycket hyfs där inte).
Jag menar att Sverigedemokraterna inte är kontroversiella i sina ståndpunkter och politiska förslag (ofta möts SD-företrädare med avståndstagande i officiella sammanhang, men när samma personer sedan talar med partiföreträdarna inofficiellt är budskapet ofta att SD inte är tuffa nog. Som Samtidens redaktör har också jag nu erfarit detta fenomen). Nej, det som gör partiet kontroversiellt är att man spräcker den mentala bubblan som etablissemangen lever i och påpekar att globaliseringen finns och att den får oerhörda konsekvenser om vi inte ser upp.
Det Sverigedemokraterna inte gör, är att lydigt blunda och likt alla andra politiska och mediala kretsar låtsas som att globaliseringen inte har omfattande sociala och kulturella effekter för Sverige.
Här, på denna punkt, visar inte SD det hyfs som makten kräver. Det är därför man stämplas som tölpaktiga. Partiet finner sig inte i ett förljuget paradigm. Och bryter mot stenhårda mentala tabun som varken gamla partier eller medieredaktioner vågar utmana.
Det är Sverigedemokraternas brott.
Men jag ser inte detta som tölpaktigt, utan som en modig och för svensk tradition nödvändig insats. Jag tycker det tvärtom är allmänt hyfs att erkänna sitt lands egna problem, att våga se svårigheter och föreslå lösningar som värnar de i århundraden så framgångsrika svenska traditionerna.