Vad skapar och upprätthåller välfärd? Vad orsakar välfärdsstatens hädanfärd? En egenskap hos de nationalstater som etablerar välfärdssamhällen är befolkningens lojalitet mot och tillit till varandra.
Under andra hälften av 1800-talet och fram till ungefär 1950 fanns i Sverige en jordmån för investeringar, en rad betydelsefulla innovationer som förbättrade livet för hela mänskligheten. En exportindustri genererade ständigt högre intäkter till den svenska statskassan som gick tillbaka till en utbyggnad av infrastruktur: vägar, järnvägar, utbildning. Kompetent arbetskraft kunde fylla företagen och en offentlig verksamhet verkade i nationens tjänst. I Sverige, liksom i många länder inom västvärlden, fanns dessa förutsättningar för välstånd.
En egenskap hos de nationalstater som etablerar välfärdssamhällen är befolkningens lojalitet mot och tillit till varandra. Debatten om utbyggnaden av välfärdssamhällen genomsyras av krav på lojalitet, att ett minimalt uttag och en maximal insättning till välfärden är grunden för stabiliteten, för systemets överlevnad. Det fanns en utbredd uppfattning att ett system som överutnyttjas gör att tilliten rämnar. Varför låta offentliga institutioner ta in och fördela våra pengar om hela rundgången av pengarna upplevs hamna i fel händer, att våra pengar undergräver våra livsbetingelser?
Sjuklövern har emellertid medvetet eller omedvetet konsekvent valt att bortse från den äldre generationens beprövade kunskap. Sedan 1950-talet har ingen innovation som skapat sysselsättning i stor omfattning uppstått. De uppfinningar som tidigare genererat sysselsättning automatiseras och digitaliseras i en omfattning som aldrig förr. Intäkterna till välfärden har i huvudsak tagits av skatter på inkomst och de har under lång tid minskat i relation till behoven.
Kombinationen mindre pengar och ökade behov är förödande. De få som betalar får allt mindre tillbaka och de som behöver välfärden får konkurrera med människor som bjuds in att ”festa” på välfärdsresterna.
Kan det bli värre för lojaliteten eller tilliten till välfärdsarrangemangen?
Tillämpningen av internationella konventioner har skapat en asylindustri som vuxit över alla breddar och fått välfärdens alla institutioner att desperat lappa och laga. Företrädare för de etablerade partierna har oavsett partifärg fått ändra regler för rätten till rättigheter.
Socialdemokratin byggde välfärdens institutioner på den kraft som nationalstaten mobiliserat, de respekterade länge den samlade och relativt eniga nationalstaten under devisen; gör din plikt, kräv din rätt. Socialdemokratin byråkratiserade emellertid snabbt den kraft som nationalstatens samlade resurser utgjorde och förlorade sig själva i vad de uppfattade som en nödvändig ”internationell solidaritet”.
Socialdemokratin är sedan länge mästare på att sammankoppla FN:s tal om människors lika värde med rätten att få del av svensk välfärd utan krav på motprestation under devisen all rätt utan plikt. Sveket mot de som skapar och upprätthåller välfärden i Sverige är här som ett brev på posten.