De kanske intressantaste frågorna i svensk politik just nu är varför Moderaterna gjorde utspelet om att söka Sverigedemokraternas stöd för alliansbudget och varför man inte tillfrågade sina kollegor i alliansen innan man gjorde det?
Min uttolkning är att Moderaterna vill förbereda ett läge där de kan ta över i en enpartiregering. Det oklara parlamentariska läget öppnar för den möjligheten eftersom enpartiregeringar är mer flexibla och kan söka stöd i hoppande majoriteter. De är inte lika bakbunden som en koalitionsregering i minoritet, som först måste förhandla internt innan de kan förhandla med andra.
Är det något den senaste veckans turer visar är det att koalitionsregeringar i minoritet, oavsett om de är rödgröna eller borgerliga, blir villrådiga och handlingsförlamade. Det finns så många åsikter redan vid regeringens bord att man får mycket svårt att förhandla med riksdagens övriga partier.
Som Samtiden visar i nyhetsartikel (länk) är det parlamentariska läget rörigt och mycket talar för att det kommer att förbli rörigt i den meningen att inget traditionellt regeringsalternativ heller efter val ser ut att nå egen majoritet.
Vi är många som 2014 hellre sett en socialdemokratisk enpartiregering än den nuvarande rödgröna. Och med tanke på mandatfördelningen vore det än mer logiskt med en moderat enpartiregering som kan söka stöd från flera håll i riksdagen.
Anna Kinberg Batra visar med sitt utspel att koalitionsregeringar är svaga och mindre lyckade i ett läge då inget regeringsalternativ kommer över 50 procent. Bättre vore för henne om väljarna uppfattar att S och M har ledartröjan för två olika regeringsalternativ och därmed inriktningar för svensk politik, men att de inte binder upp sig för exakt vilka andra partier de söker stöd hos.
Det vore att bryta upp blockpolitiken men ändå ge väljarna makten att avgöra inriktningen på landets framtid.