Alltfler människor förstår emellertid att etablerad massmedia ljuger, vinklar och mobbar. Att skåda journalister, som länge tagit på sig rollen som moralpoliser och valt ut vad som är fakta, sunda värderingar eller lögner, som uppfostrat folk att foga sig under deras diktat inför öppen ridå, bli uppläxade är uppfriskande.
Den första dagen som president för världens mäktigaste stat, USA, måste gå till historien som en ögonöppnare. Attackerna mot de etablerade medierna, som svar på en långvarig och systematisk kritisk propaganda, nådde nya höjder. Donald Trump talade om ett krig mot etablerade medier, om oärliga journalister och hans kanonad fortsatte med kraftfull kritik mot vinklingar och lögner när hans administration mötte medier som togs på sängen av den rättframma retoriken. Yrvakna journalister är inte vana vid att få sin verkanseld besvarad.
Motelden lät inte vänta på sig och bekräftar det krig mainstreammedia startat och som inte kommer att avstanna – finns det utrymme för diplomati när kampen hårdnar? Hur ser det ut i Sverige? Det finns sedan länge en legitim kritik mot svensk migrationspolitik. I våra medier diskuteras utanförskap, de resonerar om orsaker såsom ekonomiska klyftor. Utgångspunkten är invandrarnas rätt och rättigheter, en massmedial och politiskt korrekt uppfattning som sedan länge traderas av personer inom etablissemanget.
Idag vet omdömesgilla människor att dessa ”kejsare” är nakna. De har inga lösningar, de har försök till karaktärsmord att kasta mot sina vedersakare: rasist, nazist, främlingsfientlig, högerextremist. De har dessutom sina värdeord: mänskliga rättigheter eller allas lika värde. Jag har fått allt detta stoppat i halsen sedan början av 1980-talet då mina varningsord var ett rop i öknen.
När jag fredagen den 20 januari sitter bänkad för att lyssna på Donald Trumps installationstal kommer kärnan i min strävan till livs. Jag vill ha politiker som representerar svenska folkets intressen, som lyssnar på svenska folkets nödrop, som förstår att gränsskydd är politikens viktigaste uppgift i en tid av folkvandring. Är detta mycket begärt? I flera sekel är nationalstatens väl och ve en helt central utgångspunkt för samtliga politiker i Sverige. Varför övergavs ett gammalt och beprövat recept för stabilitet, för trygghet eller säkerhet? Varför hejade hela journalistkåren på och okritiskt stämde in i ”Sverige till alla”-kören?
När jag som artonåring insåg att de etablerade politikerna och massmedia i maskopi verkade för en avveckling av Sverige som Sverige bestämde jag mig för att engagera mig i den nationella oppositionen. Jag mötte tidigt andra unga aktivister som hade ett ärligt uppsåt att verka för en ansvarfull migrationspolitik. Vi ville påverka de etablerade politiska partierna. Våra argument liknade dagens nationella opposition genom att varna för riskerna, genom att förespråka hjälp på plats eller i närområdet. Men vi talade för döva öron.
Istället för dialog mötte vi en arrogant och lögnaktig press, en politikerkår i total enighet mot allt vi stod för. Pressen ljög alltid om oss för att ingen skulle ta oss på allvar. Välregisserade reportage som skapade en falsk bild av oss som nazister eller rasister och kombinerades med bilder från 1930-talet och musik som suggererade fram ondska och hat.
Alltfler människor förstår emellertid att etablerad massmedia ljuger, vinklar och mobbar. Inte långt bort ligger uppgörelsen med deras historieskrivning, deras verklighetsbild som de pådyvlat många inte ont anande svenska medborgare.
När jag läser etablerad press är tendensen till uppgivenhet tydlig bl.a. uppmanas kritikerna av migrationspolitiken att ”ta av sig offerkoftan”, en klar signal om vår ökade närvaro i debatt och politik. Men jag menar att begreppet offerkofta är missvisande. Att kräva upprättelse är inte samma sak som att spela offer och kräva erkännande.
När jag hör den nya amerikanska administrationen under Donald Trump i sina första utspel efter maktskiftet bemöta lögner i medierna, samma medier som slår sig för bröstet i kampen för vad de uppfattar som demokrati, uppfylls jag av hopp.
Att skåda journalister, som länge tagit på sig rollen som moralpoliser och valt ut vad som är fakta, sunda värderingar eller lögner, som uppfostrat folk att foga sig under deras diktat inför öppen ridå, bli uppläxade är uppfriskande. Jag hoppas och tror att detta är början på en djupgående förändring till försvar av européernas rätt och rättigheter.
Det är inte en dag för sent att de journalister som krigar för en global världsordning får möte ett hårdnackat motstånd. Globaliseringens fula tryne grinar illa mot alla samhällets tillbakasatta, alla människor som inte kan dra nytta av snabba förflyttningar av pengar, alla som inte kan låna och spekulera när ett lands tillgångar tvingats devalvera, alla som kort och gått är tvingade att leva dag för dag.