Anklagelserna om ”stereotypa skildringar” i barn- och ungdomslitteratur dyker upp med jämna mellanrum. Allt från Tintin till Lilla My ska plockas bort från biblioteken eller sluta tryckas. Mohamed Omar undrar varför kravet bara gäller icke-europeiska kulturer. Är inte Asterix en stereotyp skildring av fransmän?
Förra året utbröt åter en rasism-i-barnböcker-debatt när förlaget Bonnier Carlsen påstod sig ha hittat ”stereotypa skildringar av andra kulturer” i Jan Lööfs böcker. En av bilderna man inte gillade fanns i boken Morfar är sjörövare från 1966 och föreställer den arabiske piraten Omar.
Men, jag har precis läst om boken, och upptäckt att det ju är morfar som är skurken! Och morfar är en svensk man med typiskt europeiskt, nordiskt utseende. Det är morfar som seglar iväg med sitt piratskepp för att plundra Omars ö. Morfar lyckas också ta arabens skatt.
Berättelsen handlar alltså inte om en god vit man som står emot en ond, mörk man. Båda är sjörövare, alltså skurkar, och av de två så är morfar den mest skurkaktige!
De ängsliga förläggarna på Bonnier Carlsen tror kanske att barn som läser boken kan få för sig att alla araber är pirater med kroksablar. Hur kan man vara säker på att barnen inte får för sig att alla svenska, gamla morfäder är sjörövare som vill ta andras skatter?
Förmodligen har man inte tänkt så djupt, man har bara lyssnat på någon vänsterjournalist som läst för mycket litteraturvetenskap på universitetet. Sjörövaren Omar är väldigt snäll jämfört med de verkliga, elaka araberna som syns i tevenyheterna. Sådana som halshugger otrogna och förslavar kvinnor. Kanske bör man även klippa i nyheterna?
Det har funnits arabiska pirater på riktigt och de var inte särskilt snälla. De härjade på Medelhavet ända fram till början av 1800-talet och gjorde handeln otrygg. Den spanske författaren Cervantes, författaren till Don Quiojote, var en av många tusentals européer som rövades bort av sådana arabiska pirater. Även svenskar togs och hölls som slavar i Nordafrika.
Som arab och muslim bör man kunna stå ut med synen av de egna som skurkar. Svenska barn förväntas inte att bli kränkte av att se svenska skurkar i böcker eller på TV. Sjörövaren Omar är inte en värre skurk än den helsvenska Jönssonligan.
Om alla icke-vita figurer i fiktionens värld vore goda skulle det bli väldigt konstigt. Nu invänder någon att om det finns en elak arab i en berättelse måste det också finnas en snäll. Annars blir det ensidigt. Det måste det inte alls! Det är författaren som bestämmer utifrån berättelsens egna villkor. Om berättelsen handlar om en elak arab och en snäll svensk pojke så ska det finnas med en elak arab och en snäll svensk pojke. Handlar den om en elak svensk och en snäll arabisk pojke så ska dessa finnas med. De behöver inte ses som representanter för sina respektive etniska grupper utan som individuella figurer.
Varför gäller detta krav bara icke-europeiska kulturer? Man kräver ju inte att det för varje fuskande fransman, ska finnas en hederlig och för varje grym tysk, ska det finnas en barmhärtig. Det säger sig själv att under en sådan sträng regim så blir inga berättelser publicerade.
Det är ingen som kräver att Asterix ska plockas bort från biblioteken eller sluta tryckas eftersom de innehåller ”stereotypa skildringar” av fransmän. Svarta män ser inte alls ut som figurerna i Tintin i Kongo, heter det. Men ser alla fransmän ut som Asterix och Obelix?
Barn är inte så dumma att de kommer att tro att varenda arab är pirat bara för att de har läst om piraten Omar i Jan Lööfs bok. De kommer heller inte tro att svarta människor ser ut och beter sig på ett visst sätt bara för att de läst Tintin i Kongo en gång. Lika lite som de kommer att få för sig att alla fransmän har Asterix och Obelix’ stora näsor. Man ska inte ta bort böcker. Man ska läsa och diskutera dem.