Etablissemangen som vunnit enormt välstånd på frihandel struntar blankt i att övriga befolkningen satts på efterkälken genom sämre sjukvård, skolor i anarki, fler fattigpensionärer och snabbt växande otrygghet på gator och torg där kriminella tar över.

För egen del har jag en i grunden positiv inställning till frihandel. Sverige som litet land är starkt beroende av utrikeshandel.

Men, men, men. Handelsfrågorna har av etablissemangen används för att sko sig själva. Inte bara ekonomiskt. Europasamarbetets grund var en gång frihandel. Men projektet har kidnappats av politiker som vill flytta makten från de nationella demokratierna till en oavsättbar byråkrati i Bryssel.

Handelssamarbetet har förvandlats till att bli ett eliternas projekt för att slippa folkens inflytande. Bland många politiker på riksnivå finns en längtan efter att få åka till Bryssel för att slippa töntiga medborgare och deras vardagsproblem i Borlänge, Boden och Bromölla.

Handel har blivit ett svepskäl för svenska politiker att fly vardagen, fly medborgarna, fly ansvar för den svenska gemenskap som är under upplösning och närmar sig sammanbrott inom alla offentliga verksamheter.

I Svenska Dagbladet skriver chefredaktören Tove Lifvendahl hånfullt om att de partier som utmanar etablissemangen i Holland, Frankrike och Tyskland träffas och diskuterar över gränserna (länk): Förutom det uppenbart ironiska i att utrerade nationalister fröjdas i gränsöverskridande internationellt samarbete, är sikten bortom satiren mörk. Praktiken av detta slags retorik är en värld där alla blir fattigare.

Varför skulle inte de som respekterar nationella kulturer och traditioner träffa andra? Fördomarna mot det nationella perspektivet är enorma inom etablissemangen. Vi som respekterar svensk kultur respekterar ju på samma sätt holländsk, fransk och tysk kultur. Det EU vill göra är att radera ut alla skillnader och särarter för att skapa en byråkratisk likritning. Allt med handeln som svepskäl.

Dessutom är argumentet ihåligt om att ”alla” blir fattigare utan gränslös handel. Globaliseringen har varit guld värd för etablissemangen, medan de öppna gränserna medför att befolkningen i övrigt får utstå enorma påfrestningar och sänkt livskvalitet. Var tredje kvinna är numera rädd för att gå ut i det egna bostadsområdet. Är det ett rikt liv, Tove Lifvendahl?

Bakom de vackra parollerna om frihandel och globalisering håller västvärldens social trygghet på att rasa samman. Gemenskap och sammanhållning förbyts mot polarisering, hat och motsättningar.

De som hävdar att de är upplysta internationalister – goda människor, till skillnad från pöbeln – förstår inte att deras enda drivkraft är egenintresset för de välbesuttna som tjänar på globaliseringen. De som kan skaffa larm, stängsel och vakter för sig själva, men ser det som naturligt att folket i övrigt ska stå ut med otrygghet, kriminalitet och våld. Det finns ingen upplysning i detta, bara narcissistisk egoism som skiter i samhällsgemenskapen.

Det som krävs är en ny balans mellan handel, som naturligtvis är och kommer att vara central för det ekonomiska välståndet, och de villkor som formar fungerande demokratiskt nationella gemenskaper. Dessa har tagit för mycket stryk de senaste 50 åren. De behöver upprättas.

Eftersom de gamla maktstrukturerna sitter fast i ett överspelat och föråldrat synsätt präglat av naiv och utopisk gränslöshet, krävs nya politiska krafter för att skapa denna balans. Detta förstår allt fler i befolkningen, och det är vår civilisations räddning.