Under efterkrigstiden har en skev uppfattning om vad nationalism är fått spridning. Maktpolitik har förvandlats till nationell självhävdelse, som enligt vedertagen propaganda orsakat nästan alla krig i modern tid. I linje härmed hävdas att fred kräver en antinationalistisk politik.
Det finns liberaler som på senare tid fått kalla fötter i ljuset av de europeiska nationalstaternas krisläge. De vägrar emellertid att erkänna att de europeiska folkens utsatta läge i stort är en direkt följd av deras internationalism. De försöker nu lansera en patriotism som inkluderar världen.
När Dagens Nyheters kulturchef, Björn Wiman, fattar pennan i ämnet (4/12 2016) är det en villkorad patriotism han försvarar – implicit är Sverigedemokraternas nationalism gammal och unken. Hans patriotism påstås vara tolerant, men är egentligen inget annat än en uppslutning bakom den upplösning av nationalstaten som han och hans gelikar arbetat för länge. ”Sverige till alla” är parollen och den saknar verklighetsförankring.
I sin iver att framstå som ”lagom” i motsats till ”extrem” pläderar Wiman för sin patriotism. I själva verket är han ute efter att fostra sina läsare att trotsa uppslutningen bakom Sverigedemokraternas försvar av den svenska nationalstaten, som den fungerat i generationer före 1960-talet. Han väljer att bortse från att det är under den period i Sveriges historia mellan 1809-1960 då nationalismen dominerar det offentliga samtalet, som fred och framåtskridande är Sveriges signum.
Wiman rop efter en ”lagom patriotism” är föga trovärdigt. De som opponerat sig mot urholkningen av den svenska nationalstaten har blivit utsatta för en kanonad av lögner. De har entonigt misstänkliggjorts som rasister, krigsanstiftare eller nazister. Är detta massmediala propagandakrig som pågått länge exempel på den måttfullhet som ska genomsyra den liberala patriotismen i det efterlysta landet ”lagom”?
Även om franska revolutionen 1789 fick många negativa konsekvenser, så är den uppflammande nationalismen positiv. Den fungerar som en mobiliserande kraft och får hela nationen att resa sig, den blir en vitamininjektion för Europas nationalstater. Verner von Heidenstam, som konservativ författare, beskriver målande hur Sverige vitaliseras:
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Stroferna summerar Sverige som nation och utgör nationalismens kärna, den historiska ödesgemenskapen. Något Wiman inte rår på är ett empiriskt faktum – de som omfattar den svenska nationalstaten har olika djup förankring i vårt land. Genom våra kyrkoarkiv finns spåren bakåt som ingen liberal kan påverka genom känsloutbrott om jämlikhet i Sverige för alla i världen som villigt bjuds in med höga rop om asylrätt.
Kopplingen till den svenska nationalstaten bär vittnesbörd om pliktuppfyllelse. De som blundar för historiska ansträngningar i sin iver att dela ut rättigheter är inget annat än propagandister för en orättfärdig ordning. Wiman önskan om en ”lagom patriotism” klingar falskt mot bakgrund av sveket mot svenska folkets rätt och rättigheter.
Wiman kan fortfarande tjusa några som hoppas på den ohämmade internationalismens renässans, men i takt med att kampen om de gemensamma resurserna hårdnar kommer verkligheten ikapp den mest ihärdige kosmopolit.
I en värld av oro är den svenska nationalstaten i historiens backspegel unikt stabil. Den främsta orsaken hittar vi i vår av hävd relativt homogena nation. Vi har sluppit en uppslitande kamp mellan olika religioner eller nationaliteter. Denna enighet är kastad över bord av en ansvarslös journalistkår och politiker som präglats av en inställning som endast kan beskrivas som nationell machosism. Medicinen för att få tillbaka Sverige är inte en ”lagom patriotism”. Det är när den nationella splittringen blir uppenbar som en hel nation reser sig och detta bevittnar vi idag.