Den journalistiska logiken har förändrats, från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten. I en ny bok förklaras förskjutningen av mediernas fokus på rasifiering.

Journalisterna Marika Formgren och Gunnar Sandelin skriver i den nya antologin Haveriet kapitlet “Mediernas svek mot den inhemska underklassen”. De visar hur journalistiken under det radikala 1970-talet hade en yrkeskod om att “ställa sig på den lille mannens sida”. Socialjournalistiken belyste dem som marginaliserats mitt ibland oss. Med tiden kom detta dock att kallas “snyftjournalistik”, inte minst när generositeten i de offentliga systemen började utnyttjas. Författarna summerar:

”Tillräckligt många svenskar såg fuskande och utnyttjande av välfärdssytemen i sin direkta närhet för att välja bort de gamla trygga sossarna och välja in alliansen, som lovade att sätta dit fuskarna och göra livet lättare för alla plikttrogna som släpade sig till jobbet varje dag.”

Istället har journalistkåren börjat rasifiera rapporteringen. Här följde journalistkåren med i den politiska vänsterns förvandling:

”Om vänstern förr såg arbetarklassen som gruppen man kämpade för och hade ekonomisk utjämning som målet, så slåss dagens vänster för andra underordnade grupper: rasifierade, invandrare, muslimer samt hbtq-personer och kvinnor. I detta intersektionella myller av förtryckta minoriteter har samtidigt målet för kampen blivit luddigare. Det talas inte så mycket om ekonomisk utjämning som om kvotering och positiv särbehandling.”

Författarna är bekymrade över socialjournalistikens rasifiering av två skäl:

”Man skulle kunna säga att journalister ser på otursdrabbade etniska svenskar med nyliberala glasögon: de är lata och oföretagsamma och får skylla sig själva att de hamnat i svårigheter. När samma journalister ser på människor med utländsk bakgrund är det med postmarxistiska glasögon: de har inget eget ansvar utan när de hamnar i svårigheter beror det på underordning och orättvisa maktstrukturer.”

Detta är en intressant analys, men den leder till en än viktigare konsekvens:

”När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga, rasistiska eller bara tveksamma till omfattande asylinvandring och mångkultur. Lite tillspetsat kan man säga att media har övergått från att granska makten åt folket till att granska folket åt makten.”

Det andra skälet som gör författarna bekymrade är den polarisering denna allians mellan journalister och politiker i makten skapar:

”Om journalistiken regelmässigt beskriver invandrare som förtryckta, diskriminerade och utsatta för rasism, medan infödda svenskar bara får framstå som intoleranta förövare, men aldrig som offer, då riskerar hatet att växa i båda grupper. Bland invandrarna därför att de tror att alla svenskar glider fram på en räkmacka när de aldrig får höra talas om något annat, kombinerat med mediebilden av svenskar som rasister. Bland svenskarna därför att de intuitivt känner att de får sin egen livserfarenhet diskvalificerad … De vet från sin egen erfarenhet att svenskar kan vara offer och invandrare förövare, men de får aldrig se den verkligheten skildrad i medierna.”

Det är en successiv utveckling som därför smugit på samhällsdebatten. Det gör den inte mindre allvarlig. Mediernas snabbt rasande förtroende hos allmänheten kan sökas i denna förskjutning av journalisternas roll som maktens lakejer.

Seriösa medier borde sätta sig i krismöten och skapa strategier för att ta sig ur denna oavsiktliga roll som varken gynnar demokratin eller mediernas framtid.

*

Se mer: Adlibris, Bokus, förlaget Realia.

Not: Samtidens chefredaktör Dick Erixon står för ett bidrag i boken.