Vi har en absurd situation i riksdagen med en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen men en socialistisk regering. Om allianspartierna inte kan befria sig från demoniseringen av SD gräver de sannolikt sina egna gravar.
Det är ingen överdrift påstå att moderatledaren Anna Kindberg Batras ”utspel” har skapat svallvågor i den svenska politiska ankdammen.
Arvet efter Fredrik Reinfeldt har tyngt Moderaterna sedan valförlusten 2014 och hans abrupta avgång på valnatten. Reinfeldt drog på Sverige en massinvandring med sin ”öppna era hjärtan” politik som kommer att ha negativa återverkningar under mycket lång tid framöver.
Hans legära syn på det svenska försvaret som ett ”särintresse” var inte heller ägnat att stärka hans kort hos de typiska moderatväljarna. Reinfeldts dominans i partiet förlamade hans efterträdare som partiledare trots att moderaternas kärnväljare snarast såg Reinfeldt som en landsförrädare.
Att moderaterna accepterat situationen med en socialistisk regering trots en icke-socialistisk majoritet i riksdagen har ytterligare upprört moderaternas kärnväljare. Den s.k. Decemberöverenskommelsen var en anomali och styggelse och det krävdes en modig insats av dåvarande ledaren för Kd:s ungdomsförbund, Sara Skyttedal, för att stoppa eländet. Dock fick Kd inga välförtjänta ”likes” och Skyttedal ”försvann”!
Nu tycks Kindberg Batra fått en verkningsfull antidot som gjort att förlamningen hävts. En utgångspunkt är att allianspartierna och SD tillsammans har 54 procent av riksdagens ledamöter.
Kindberg Batra menar att allianspartierna borde presentera en egen budget och förhoppningsvis få en riksdagsmajoritet att anta den och därmed rösta ned regeringens budget. En sådan situation skulle innebära att regeringen Löfvén måste avgå.
Alternativt kunde M ställa misstroendevotum mot Löfvén och där de övriga allianspartierna och SD ställer sig bakom. Även detta innebär exit för Löfvén och hans regering.
Om man får tro den senaste opinionsundersökningen från Yougov skulle det ligga inom möjligheternas ram att Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle kunna få egen majoritet i riksdagen om det vore val i dag. Kindberg Batra har släppt ut anden ur flaskan och menar att man måste kunna diskutera olika förslag med SD i utskotten. Hennes enda begränsning tycks vara att hon inte vill se SD i en regering.
Liberalernas ledare, Jan Björklund, verkar ha drabbats av defaitism och vill passivt avvakta valet 2018. Centerledaren Annie Lööf är kaxig då hennes parti har rönt framgångar i opinionen. Centern ställde inledningsvis, efter Kindberg Batras utspel, ultimatum till moderaterna; antingen samarbetar ni med alliansens partier eller med SD, även om Annie Lööf senare backade en aning från detta skarpa uttalande.
Är det någon lärdom man bör ha insupit av politik är det att vara ytterst försiktig med ultimatum och orubbliga krav. Världen är något mer komplicerad än så. Lööf tillstår att C talar med SD:s representanter i utskotten men inte är beredda att ”förhandla” med dem. Även detta är naivt.
Det kan inte bildas en icke-socialistisk regering utan SD:s stöd. SD är dock inte lika dumma som decemberöverenskommelsens skapare. Inget parti åtar sig att stötta en konstellation i riksdagen utan att få något inflytande. Det går emot den mänskliga naturen!
Kristdemokraterna kan visserligen tänka sig en gemensam alliansbudget men vill, enligt Ebba Busch Tor, inte ha något ”samarbete” med SD i utskotten. Man välkomnar däremot ambitionen att byta ut regeringen före nästa val. Hur detta skulle gå till utan SD:s stöd framgår dock inte.
Alliansen måste inse att det aldrig blir en icke-socialistisk regering utan stöd av SD. De måste också inse att det i längden inte går att negligera ett parti som skulle kunna bli det största svenska partiet efter nästa val. Om allianspartierna inte kan befria sig från demoniseringen av SD gräver de sannolikt sina egna gravar.
Nu tror jag att SD endast betraktar händelseutvecklingen med visst nöje. Det ser ut som om alliansen kommer att slita sig själv i stycken och då kan det vara klokt att ta ett steg tillbaka och inta betraktarens plats. Det som händer nu har ju länge förutsetts av Jimmie Åkesson och det retar naturligtvis alliansens småpartier ytterligare.
Vi skall inte heller underskatta prestigen i politiken. C, L och KD blev tagna på sängen av Kindberg Batras utspel. Inget politiskt parti vill känna sig utanför händelsernas centrum och inte minst Annie Lööf kände sig trampad på tårna. Dock är det nog för tidigt för henne att inta någon slags ”drottningsposition”.
Kanske vore det snart läge för SD att begära misstroende mot Löfvén och därmed hela regeringen. Samtliga allianspartier säger sig vilja byta regering. Det vore ju synnerligen intressant att se hur allianspartierna skulle rösta i riksdagen. Om de tre tvekande allianspartierna inte röstade för misstroendet så skulle SD få ett oerhört kraftfullt vapen i nästa val, om det nu blir ett extra val eller ordinarie 2018. ”Ni hade kunnat vara med och fälla regeringen Löfvén men ni avstod!”
Det bästa för Sverige vore att de tre prinsessorna på ärten; Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Tor lämnade strutspolitiken och för en gångs skull agerade kraftfullt i linje med de icke socialistiska medborgarnas vilja.
Men det förefaller tyvärr som om de saknar självförtroende eller, som man säger, ”guts”. ”No guts, no glory”!
I valet mellan ”passivitet” och ”aggressivitet” borde SD välja det senare, det vill säga begära misstroendevotum mot Löfvén och därmed hela regeringen. Det vore inte minst en ”investering” inför nästa val till riksdagen, extra eller ordinarie. Det enda allianspartierna tycks vara helt ense om är viljan att vräka Löfvén över ända och få till stånd en ny icke-socialistisk regering. Om då möjligheten yppar sig och man inte tar den kommer väljarnas dom rimligtvis att bli hård.