Allt fler känner sig ofria på grund av ökad otrygghet och växande brottslighet, men regeringen vägrar att ta fram statistik på hur brottsligheten ser ut och vilka som begår den. Det går inte tolka på annat sätt att man inte vill veta. Man tabubelägger kunskap.

I söndagens SVT-Agenda (länk) framkom att regeringen medvetet och avsiktligt avstår från att ta reda på hur verkligheten ser ut när det gäller kriminalitetens utveckling och vilka som utför den. Ingen inom S, MP eller V vill ens i TV diskutera brottsligheten, vilket inte kan betraktas som något annat än ett hån mot alla de människor som känner otryggheten öka i vardagen. De borgerliga partierna är inte bättre.

Brå kunde 2005 konstatera att invandrare var kraftigt överrepresenterade i att utföra brott. Den nu tolv år gamla rapporten visade att det var mer än 2,5 gånger vanligare att var misstänkt för brott bland utrikes födda än inrikes födda. Och mer än 5 gånger så vanligare från delar av Afrika.

Den historiska migrationsvågen 2015 utsätter Sverige för enorma påfrestningar. Nationella trygghetsundersökningen, NTU 2016, som nyligen presenterades (länk) visade att var tredje kvinna känner sig otrygga i sitt eget bostadsområde och undviker att gå ut. Andelen som är oroliga för att bli överfallna och misshandlade har på ett år ökat med en tredjedel, från 11 till 15 procent.

De som välkomnade migrationsvågen blundar för denna verklighet.

Man lever i sin utopi om att allt ska gå bra. Hur många människor som helst kan komma från världens mest våldsamma samhällen eftersom de genast omfattas av svenska normer så fort de sätter sina fötter på svensk mark. Därför skakar man på huvudet likt en trotsig treårigt barn när frågeställningar lyfts som kan visa att utopin saknar varje kontakt med verkligheten. Man skjuter ifrån sig vetenskapen som något obekvämt man inte vill ta i.

Här tror jag skiljelinjen i ett framtida partipolitiskt landskap kommer att gå. På ena sidan finns de partier som blundar och håller för öronen inför kritiska fakta om samhällsutvecklingen. De som fortsätter att sjunga med John Lennon i ”imagine” och dömer ut alla som kommer med tråkiga nyheter som främlingsfientliga rasister och fascister. Vi kan kalla dem utopisterna.

På andra sidan finns de ser till verkligheten och anlägger ett socialkonservativt perspektiv. De som tar svenska folkets oro och otrygghet på allvar, som vill förstå vad som händer i samhället och föreslår åtgärder för att vända utvecklingen. De som tar till sig fakta, även om den är besvärlig och inte så hoppfull som man skulle vilja önska. De som tolkar vetenskapen och ser till att vidta de åtgärder som krävs, även om de är jobbiga.

Utopisterna kommer fortsätta att undergräva ansvarstagande och skylla ifrån sig. De med konservativa värderingar lyfter istället fram ansvarstagande som centralt för att rädda vår civilisation från det sammanbrott som präglar samhällen i Mellanöstern och Afrika, områden varifrån de flesta nya migranter kommer.

Svenska folket kommer att behöva välja mellan dessa två inriktningar, fortsatt utopism som raserar allt vad trygghet innebär eller en konservativ värdegrund som tar itu med problemen och återställer de normer och ansvarstagande som präglat det svenska samhället och gjort det så framgångsrikt. Fortsatt splittring och polarisering står mot en vändning tillbaka till sammanhållning och gemenskap på svensk traditionell grund.

Hur partierna kommer att placera sig i detta nya landskap är i vissa fall enkelt att förutspå. I andra fall är det svårare. Socialdemokratin av 1950-tals modell hamnar på den konservativa, folkhemspräglade sidan, medan dagens partiapparat hamnar hos utopisterna. Gamla Moderaterna skulle välja den konservativa sidan, medan Nya Moderaterna tillhör utopisterna.

Detta att vissa partier under flera årtionden sakta ”glidit över” på den utopiska planhalva där man förr inte alls skulle känt sig hemma, är en förklaring till att de är så förvirrade.

En sak är klar. Socialdemokraterna och Moderaterna av tidigare generationer hade skämts över nutida generationers ovilja att söka fakta och gå till botten med samhällsproblem bara därför att verkligheten strider mot utopin.

Därför kan det ses som Sverigedemokraternas historiska roll att ta täten i att vrida värderingsperspektiven tillbaka till det som var grunden för den svenska framgångssagan. Tillbaka till respekten för verkligheten och traditionerna. Tillbaka till ambitionerna att skapa ett land präglat av sammanhållning och gemenskap. Ett samhälle med tillit och trygghet.