Massmedierna har slutat rapportera nyheter för att bli propagandaorgan för de vänsterkrafter som förlorat folkets stöd i val. Det gäller inte enbart i Sverige. Den nye amerikanske presidenten och hans rådgivare säger efter en vecka på posten: ”Det är medierna som är den verkliga oppositionen”.
Redaktionerna tar ställning. De försöker bestämma vad läsare och tittare ska tycka. De utformar samhällsbevakningen efter dessa ideologiska glasögon. Mörkar vissa skeenden. Lyfter fram andra.
Jag tycker det är märkligt att man inte funderat över vad detta dramatiska rollbyte betyder för branschens förtroende och överlevnad.
Så länge mediekonsumenter kunde räkna med det som kallas konsekvensneutralitet, det vill säga att medierna granskade alla lika hårt oberoende av vad avslöjanden kan leda till, hade medierna högt förtroende. Journalistik som hantverk handlar om att samla fakta, finna flera oberoende källor som styrker ett händelseförlopp, så att medierna försåg medborgarna med verifierad kunskap.
Det gjorde journalistiken trovärdig.
När man bytt från att rapportera nyheter, till att tycka och tala om för läsare och tittare hur de ska se på saken, till det som kallas agendajournalistik eller kampanjjournalistik, har man blivit propagandister. Partiska röster som inte ett skvatt skiljer sig från andra partiska röster. När kolumnister i ledande medier kallar vissa partiers företrädare för ”råttor” som borde förgiftas, och detta anses som högstående journalistik av chefredaktörer, har man blivit oskiljaktig från sociala medier. Journalister har förlorat sin särställning. De är privata tyckare som alla andra.
Sanna Rayman skriver idag en ledarkrönika med rubriken ”Medier i USA kan lära av våra SD-misstag” (länk). Hon förvånas över att journalister i USA nu plötsligt säger att de ska granska presidenten. Det är som om en läkare plötsligt skulle säga att denne ska börja vårda patienter eller en bussförare som säger att det är dags att ta körkort.
Jag är inte förvånad. Journalistkåren har inte granskat Barack Obama utan varit hans lydiga kampanjmedarbetare. Nu går medierna i opposition och tänker kritisera och förvränga allt om den nye presidenten. Allmänheten är inte dummare än att den nu ser massmedierna som reklambyråer för viss politisk åsiktsriktning.
Sanna Rayman skriver:
Tänk om amerikanska medier tänker göra med Trump vad svenska journalister har gjort med Sverigedemokraterna? Är man redan i färd med att servera honom en andra mandatperiod på ett silverfat genom ”faktagranskning” och kampanjjournalistik? (…)
Hela upplägget ter sig oroväckande välbekant. Sånt här ju svenska medier experter på. Att strunta i huvudsak och granska bisaker. Att i ena stunden ha lätt att förstå överförda betydelser och förstärkningar, för att i nästa vara nästintill robotlik i kraven på fyrkantigt språkbruk. ”Slavlöner”? Inga problem – vi fattar. ”No-go-zoner”? Nä, vet du vad!
Vi vet redan svaret. Det finns ingen ambition alls att mäta olika politiker efter samma måttstock. Tvärtom. Journalistiken idag går ut på att försvara gamla politiska aktörer och smutskasta den förnyelse i politiken som sker på båda sidor om Atlanten.
Journalisterna har blivit framtidens fiende. Medierna är på krigsstigen mot förnyelse. Redaktionerna demoniserar folket och föraktar demokratin. Så länge man inte upprätthåller sin yrekskod kommer raset i förtroende, läsare, tittare och betydelse att fortsätta.
Man skulle kunna känna glädje över att denna nya roll undergräver och håller på att förgöra hela mediebranschen. Men jag tycker det är djupt tragiskt. Demokrati behöver fristående och öppna medier som – med konsekvensneutralitet som yrkeskod – granskar makthavare och skeenden i samhället. Kanske vi kan få nya när de gamla slutligen dött och begravts.