Snaran är nu lagd runt rikspolischef Eliasons hals och hans sista uttalande innan han avgår kommer med största sannolikhet att vara han avgår på egen begäran. Civilminister Ygeman slipper att officiellt hålla i yxan vilket varje sann politiker undviker för död och pina.

Josef Stalin var inte intresserad av vad tjänstemän och andra ansåg om saker och ting. Han ville inte ha några råd utan var endast intresserad av en sak; Att bli åtlydd!

Utan några jämförelser i övrigt finns det inslag av stalinistiskt tänkande i svensk politik och då inte minst i den nuvarande vänsterregeringen.

Ibland slår det mig att jag är alltför dystopisk i mina tankar. Det kanske inte är så uselt beställt med Sverige som jag tror? Men strax efter sådana rannsakande tankar kastas torr björkved på den dystopiska elden.

Demokrati är ett vackert ord som används flitigt i den offentliga debatten och då ofta utan reflektion över vad ordet betyder eller bör innehålla.

Demokrati är inte endast att vi tillåts gå till valurnan vart fjärde år och då i första hand rösta på ett parti, även om det också finns en möjlighet till visst personval. Det krävs så mycket mer för att vi skall kunna tala om en frisk och levande demokrati. Det ges inte utrymme här att åter gå igenom denna ”rättighetskatalog”. Allt det vackra som utöver själva rösträtten krävs för att klä den demokratiska granen.

Regeringen har en omfattande utnämningsmakt, d.v.s. rätt att utse myndighetschefer, domare och andra högre tjänstemän. Förr talades det ofta om vår kunniga och oväldiga tjänstemannakår, fri från politisk påverkan och oemottaglig för korruption. Nu förefaller synden ha infiltrerats i den tidigare så grönskande Edens Lustgård.

I Regeringsformen kap 12, § 5 står att läsa; ”vid beslut om statliga anställningar skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”. Den tidigare chefen för FN:s internrevision, Inga-Britt Ahlenius har kritiserat den svenska utnämningspolitiken, såsom stridande mot FN:s konvention mot korruption. Men våra politiker tycks inte bry sig enligt devisen; nästa gång är det vår tur att regera och då jäklar!

Så snart ambitiösa journalister, inte minst Jan Josefsson och hans Uppdrag granskning, tittar in i myndighetssverige ådagaläggs slarviga och okunniga chefer som snarare vill tillgodose den regerande maktens önskemål och illusioner än att ikläda sig den oväldige tjänstemannens roll.

Polisens pågående kollaps har diskuterats länge och väl. Men icke så ty polisen, och i förlängningen hela rättsväsendet, är så vitalt för ett demokratiskt rättssamhälle att vi inte kan låta oss nöja med slätstrukna plattityder för att inte säga rena lögner. Även de mest inbitna illusionsmakarna inom vänstern kan inte ha undgått se att rikspolischefen Dan Eliasson inte har något förtroende alls.

Det är numera ett notoriskt faktum att polisen befinner sig i en djup kris. Ändå hålls rikspolischefen om ryggen av sina herrar; Inrikesminister Ygeman och regeringen i stort.

Eliasson är urtypen för vår tids politiska kommissarier i Stalins anda. Han kan i stort sett inget om det område han är satt att styra. Denne ”Baby face” har obekymrat vandrat från den ena generaldirektörsposten till den andra utan några kunskaper eller erfarenheter från de aktuella verksamheterna. Kritiken rinner av honom som vatten på en gås.

Han är iklädd den teflonkostym som är viktigare än allt annat i den politiserade värld han lever i. Han är ”his master´s voice” och därmed döv och blind för den verklighet som finns runt omkring honom. Det är naturligtvis en nesa för regeringen att avsätta en sådan ”lojal” person som all opposition vill ha bort, liksom fotfolket inom polisen.

Tyrannmord sker nästa undantagslöst av tyrannens mest förtrogna och det finns tecken på att kritikerna nu även omfattar högt uppsatta chefer i den nya polisorganisationen.

Snaran är nu lagd runt Eliasons hals och hans sista uttalande innan han avgår kommer med största sannolikhet att vara han avgår på egen begäran och överlåter åt nya krafter att utveckla den organisation som visat sig vara katastrofal. Ygeman slipper att officiellt hålla i yxan vilket varje sann politiker undviker för död och pina.

Problemet med polisen är inte endast den högste chefen.

Det förefaller som om chefstillsättningar i den nya organisationen skett i samma anda som den högste chefen torgför. Politisk följsamhet och politisk korrekthet sätts högre än yrkeskunskaper och erfarenhet. Oväld är numera ett okänt begrepp. Som ett avslutande exempel:

Under nyårsnatten rådde upploppsstämning på Möllevångstorget i Malmö, en havererad stad som länge styrts av S-pampen Ilmar Reepalu. En man som även givits ansvar för en utredning om ”vinster i välfärden”, ett uttryck som endast vänsterfolk kan komma på. Hade Reepalu någon kompetens inom företagande och finansiella ting? Nej, naturligtvis inte men man kunde från regeringens håll räkna med att hans slutsatser skulle tillfredsställa regeringen och vänstern.

Nåväl på Möllevångstorget sköts fyrverkeriraketer parallellt med marken och utgjorde naturligtvis ett livsfarligt hot mot alla som kom i vägen. Och vad gjorde polisen i sammanhanget? Svaret är; I princip ingenting.

Polismästaren Stefan Sintéus uttalade sig. Andemeningen i hans budskap var att det var alldeles för farligt för polisen att göra ingripanden så länge raketerna flög i luften och efter marken. Dock filmade man för att i efterhand försöka identifiera gärningsmännen! Sintéus kunde lika gärna ha varit ett skyddsombud på Landstinget som just bestämt att stänga ett antal arbetsplatser då det visade sig att kontorsstolarna hade en tendens att välta, särskilt när de som satt där hade fötterna på skrivbordet eller när vederbörande somnade på sin post!

Vissa yrken är farligare än andra. Dit hör främst polis, brandmän, militärer och ambulanspersonal. De som ger sig in i dessa yrken är medvetna om detta. Polisen skall inte endast gripa gärningsmän utan även avvärja fara för liv och lem. Självklart skulle de ha ingripit på plats i Malmö, i syfte att gripa gärningsmän och avvärja faror för allmänheten.

Allmänheten skall kunna förlita sig på ett sådant synsätt även om det innebär att poliser utsätter sig för fara, något högst naturligt och ofrånkomligt. Att se och höra intervjun med Sinteus angående upploppet på Möllevångstorget var djupt skakande och fick mig att åter inta det dystopiska läge som är så dystert.

Det är uppenbart att Eliassons oförmåga och politiska korrekthet spridit sig långt ned i organisationen, ”sådan herre, sådan hund”!