I svensk offentlighet har man länge fått söka med ljus och lyckta efter röster till höger om mitten. Kanske börjar vi dock se en vindkantring. En ny antologi samlar ett stort antal kända debattörer, där de flesta i någon bemärkelse kan sägas stämma in på beskrivningen.
Förhoppningsvis kan det vara en indikation om en pågående förändring av debattklimatet.
Antologin heter Haveriet – den humanitära stormaktens fall och har givits ut av nya förlaget Realia och redaktör är dess förlagschef Andreas Swedberg. Trots att det är ett helt nytt förlag får man säga att det verkar ha hög grad av professionalitet, då det snabbt fått ut en bok med inte mindre en 19 författare, varav de flesta är kända, åtminstone för den som intresserar sig för sådana perspektiv.
Spännvidden är mycket stor. Här finns alltifrån en socialdemokratisk statsvetare som Stig-Björn Ljunggren, en av de kanske flitigaste kommentatorerna av politik i etablerad media till docenten i företagsekonomi Jan Tullberg, frekvent bidragsgivare i alternativa medier.
Hur har urvalet skett? De flesta debattörer kan inordnas i vad Swedberg i förordet kallar ett ”högerliberalt-konservativt idéarv”. Alltså ”höger” i en mycket bred bemärkelse. Men tanken är nog också att man har försökt samla alla möjliga röster som har något intressant att säga om utvecklingen i Sverige på senare tid.
Den inledande essän, Claes G. Ryns ”Sveriges kulturradikala experiment”, tycker jag förtjänar sin centrala placering och tar upp några särskilt viktiga aspekter. Ryn är professor i ”politics”, motsvarande statsvetenskap, i Washington och utlandssvensk sedan 60-talet, och har på avstånd kunnat betrakta ett Sverige som förändras. Ryn uppehåller sig i sin analys vid begreppet ”kulturradikalism”, som han menar är signifikativt för den utveckling Sverige genomgått under tiden.
Detta tycker jag är väl funnet. För om man på något sätt skall beskriva den svenska utvecklingen under efterkrigstiden är den termen kanske den exaktaste som gives. Med termen får man uppfatta en radikal antitraditionalism som vänder sig mot alla slags traditioner och normer. Den får utslag i stora saker, som avskaffandet av skolans roll som förmedlare av det västerländska arvet, till små, som informalitet i klädsel och gester.
Många av de andra bidragen kan sägas knyta an till den övergripande berättelse. Patrik Magnusson skriver detaljrikt om invandringens historia, och den radikala anti-rasistiska ideologi som ligger bakom dess förändrade karaktär under senare tid – tanken på enhetskultur har förbytts av tanken på mångkultur. Också detta är en sida av den av Ryn kritiserade kulturradikalismen.
Många andra bidrag berör direkt eller indirekt invandringsproblematiken. Jan Tullberg gör i en analytiskt klar text upp med myten om invandringens positiva effekt på demografin. Journalisterna Gunnar Sandelin och Marika Formgren fokuserar i sina texter på hur journalistiken glömt bort den vita underklassen, när alla socialt utsatta förklaras vara invandrare.
Flera bidrag behandlar också religionen, som måste sägas tillhöra de första offren på kulturradikalismens altare. Teologen Anna Lindén behandlar några aspekter av det kristna arvet och debattören Mons Krabbe berör frågan om islam. Detta är angeläget och glädjande; om västerlandet skall räddas, måste transcendensperspektivet finnas med.
Denna publikations redaktör Dick Erixon dryftar frågan om heteronormen och hur normala familjestrukturer alltid måste vara normen i ett fungerade samhälle, men trots detta ifrågasätts av orealistiska och samhällsvådliga utopister. Matematikern och genusdebattören Tanja Bergkvist diskuterar enligt liknande linjer genusvansinnet. Flera andra återkommer till detta med normlöshetens utbredande, som kommit i spåren av vad Ryn kallar ”kulturradikalismens regim”.
Andra frågor som tas upp är monarkin, försvaret och skolan. Huvudbudskapet, när man lägger texterna bredvid varandra, är att ett kulturradikalt traditionsförakt uppstått på område efter område. En viktig poäng är också svårigheten att diskutera dessa frågor, hur en åsiktskorridor etablerats och fri diskussion omöjliggjorts.
Stig-Björn Ljunggrens text om populism sticker ut något, då den kan uppfattas som kritisk mot den samhällskritik, i alla fall i dess primitiva former, som de andra bidragen ägnar sig åt. Det kan synas som ett litet paradoxalt bidrag i denna typ av volym, men samtidigt är det välkommet att det faktiskt därigenom sker en dialog emellan olika ståndpunkter. Ljunggren skall om intet annat ha beröm att han på ett sätt som är ovanlig i dagens Sverige på allvar önskar diskussion med meningsmotståndare.
Men huvudberättelsen i volymen är kritiken mot den radikala kulturradikalismen och de tankeförbud som uppstår i dess spår. Att man lyckas få ihop närmare tjugo mer eller mindre kända personer till ett sådant projekt, får ses som ett tecken i tiden. Det bådar gott för framtiden.
*
Se mer: Adlibris, Bokus, förlaget Realia
Not: Samtidens chefredaktör Dick Erixon står för ett bidrag, och jag känner också flera andra av bidragsgivarna.