De som lade ner allmänna värnplikten, i strid med folkopinionen, och de som sänkt försvarsbudgeten till en nivå som innebär att landet inte kan försvaras, träffas nu i Sälen för att skåda varandras navlar i förakt mot svenska folkets försvarsvilja.
Förre ÖB:n Sverker Göranson avslöjade i ett ögonblick av öppenhet att Sverige bara kan stå emot ett ett militärt anfall med begränsat mål i sju dagar. Dåvarande alliansregering tog lätt på varningen. Fredrik Reinfeldt sa när han framträdde hos Folk och försvar 2014 att ”Det finns inget regeringsalternativ som vill öka försvarsanslagen.”
Medan Alliansen och de rödgröna tävlat i att slakta svenska försvaret har Sverigedemokraterna värnat det. Partiet var emot att värnplikten avskaffades och kräver att det återinförs så att Sveriges territoriella integritet kan värnas. ”Det militära försvaret är den yttersta garanten för bevarandet av vår demokrati, vår frihet, vårt nationella självbestämmande och vår kulturella särart”, har partiets försvarspolitiker slagit fast.
Och denna hållning har starkt folkligt stöd. När Aftonbladet/Inizio nyligen frågade svenska folket vilket parti som har bäst försvarspolitik, blev svaret: Sverigedemokraterna (se mer: länk).
Förklaringen är enkel att se. SD är det enda partiet som konsekvent varit emot avrustningen. De andra partierna ägnar sig numera åt en medial auktioner om ökade anslag till försvaret lagom till Folk och försvar, men glömmer sedan snabbt bort de meningslösa utspelen. Dansen kring Folk och försvar kan beskrivas som fejknyheter syftande till att lura i befolkningen att det finns intresse av att ett militärt försvar inom etablissemanget.
Försvarsanslagen var runt 1980 tre procent av BNP, bruttonationalprodukten. För 20 år sedan hade anslagen sjunkit till två procent. Idag är försvarsbudgeten nere på en procent av BNP. Dessutom utgörs försvarsmakt nu av yrkessoldater som är dyra i drift redan vid små volymer jämfört med en värnpliktsbaserad försvarsmakt.
Folk och försvar har åtskilliga gånger försökt styra över fokus från det militära till andra ”hjärtefrågor” som klimatpolitik och Europasamarbete. Det är som att man är obekväm att diskutera militär slagkraft och styrka. Man är inte stolt över försvarsmakten utan närmast generad över att den finns.
För de väljare som vill ha mer än tomt prat om försvar finns all anledning att skärskåda de politiska alternativ som står till buds, och då granska deras hållning under längre tid.