Vissa medier beskrev det som att Jimmie Åkesson ”bröt ihop fullständigt” i riksdagen under veckans partiledardebatt. Det blev en nyhet när en partiledare i ett kort ögonblick avvek från ritualen och visade sin personlighet. Men karaktär och personligt ledarskap är på väg tillbaka i politiken.
Det som väckt viss uppmärksamhet i onsdagens partiledardebatt var följande meningsutbyte:
– Kan du ge exempel på att SMHI spridit något som är felaktigt, frågade Jonas Sjöstedt (V).
Frågan fick Jimmie Åkesson (SD) att skratta gott.
– Jag har svårt att koncentrera mig, herr talman, jag kom osökt att tänka på att SMHI ofta har fel, svarade han och syftade på väderleksprognoserna.
Åkesson agerade som en normal människa och skrattade istället för att upprätthålla den hårda, allvarliga mask som politiker förväntas bära.
Detta ögonblick av lite vanlig mänsklighet i riksdagen får mig att funderar på varför den blivit så ovanlig i politiken. För några årtionden sedan var det inte alls ovanligt med ett och annat skämt i talarstolen. Jag minns när industriminister Nils G Åsling (C) i en debatt hänvisade till den gamle finansministern Gunnar Sträng, varpå Kjell-Olof Feldt (S) som ekonomisk talesperson i opposition svarade, att om Sträng fick höra det skulle han jaga Åsling runt riksdagshuset med sin käpp.
Jag tror det handlar om mognad och hur trygg man är i sin roll. Den som är osäker och saknar erfarenheter för sitt uppdrag blir nervös och spänd och passiv-aggressiv i sin debattstil. Man är inte mottaglig för skämt och kan inte skratta.
Men vill väljarkåren ha nervösa, gravallvarliga politiker som är otrygga i sin roll? Svaret är givet.
Varför har vi då gravallvarliga partiledare? Ett skäl är att yttre aspekter, sådant som ungdom och kön, har blivit viktigare inom partierna än kompetens och erfarenhet. Man vill framstå som ”fräscha” på bild, och då spelar kunskaper och trygghet ingen roll.
Det är en grov felkalkylering. Människor känner på sig om den partiledare man lyssnar på är osäker och därför känslomässigt reserverad i sitt framträdande. Sådant utgör helt enkelt inte egenskaper som kännetecknar ledarskap. Det på ytan fräscha väger lätt när människor avgör vilka som är trovärdiga ledare och vilka som inte är det.
Och personligt ledarskap kommer, menar jag, att bli mycket viktigare än ideologi i framtiden. Verkligheten blir alltmer komplex. Utstationeringsdirektivet som diskuterades i höstas är ett konkret exempel där det är nästan omöjligt för en vanlig medborgare att sätta sig in i alla detaljer. Då kommer människor att istället söka ledare som kan ge trovärdiga beskrivningar av i vilken riktning politiken bör drivas.
Ett skäl till att Jimmie Åkesson kunde skratta i den allvarliga riksdagsdebatten var att han är trygg i sin politiska linje. Den har visat sig hålla över de senaste årens kaos i och utanför Sverige, då alla andra partier fått se sin politik bli omöjlig. De rödgröna partierna för en politik i regeringen som går stick i stäv med vad de själva tror på och står för. Sådant skapar naturligtvis osäkerhet och nervositet. De borgerliga har fått se hur Reinfeldtregeringens historiska eftermäle håller på att läggas i ruiner därför att man agerade fel i migrationsfrågan. Förvirringen är total.
I tider av stark förändring träder det personliga ledarskapet fram på bekostnad av den kollektiva partikultur som bara fungerar i lugna tider. Ledarskap handlar om att med trovärdighet kunna presentera budskap som både hänger ihop logiskt och levereras med den trygga självsäkerhet som bara kan komma inifrån.
Så. Visst får politiker skratta. Ja, inte bara får, de bör kunna skratta spontant. Då vet vi att de står med båda fötterna på jorden.