Synen på handelspolitiken var länge en vattendelare emellan konservatism och liberalism. På 1880-talet var den ofta det särskiljande kännetecknet, men på senare tid har frågan kommit alltmer i skymundan.
Länge syntes det som att diskussionen kring handel var avgjord. Alla tycktes överens om att frihandel var dagens lösen. Dock var det hela tiden egentligen en chimär. Handeln regleras alltjämt av mängder av avtal, och måste så göras. Det kommer alltid att finnas olika typer av konflikter emellan nationell lagstiftning och internationell handel. Arbetsrätt, skattelagstiftning och varumärkesskydd – tänk bara på champagne och cognac – är bara några exempel på lagstiftning som på olika sätt kan förhindra handel.
Donald Trump har bara lyft fram dessa frågor i ljuset. Det är en förenkling att säga att Trump är emot frihandel; han brukar ofta med emfas hävda motsatsen. Han säger sig bara vilja ha bättre avtal, som bättre tillvaratar nationella intressen.
Det är dock uppenbart att han lyfter den glömda frågan om ekonomisk patriotism, och ställer den emot en internationell inställning, där förlorade arbeten och dålig löneutveckling i USA anses vara något man inte skall bekymra sig om.
Jag, som under lång tid intresserat mig för den svenska konservatismens historia, finner detta högst intressant. Det erinrar mig om en glömd diskussion. En gång i tiden ansågs handelsfrågan, striden emellan ekonomisk nationalism och internationalism, vara en grundläggande konflikt i svensk politik, en skillnad som bland annat uppfattade som avgörande i konflikten emellan liberalism och konservatism.
Det är naturligt att vissa frågor kommer upp under vissa tider. Tidsomständigheterna gör att vissa frågor blir särskilt aktuella, såsom invandringen har blivit vår tids stora stridsäpple. Det ideologiska skiljelinjerna får därför olika uttryck i olika tider.
När ståndsriksdagen ännu bestod befattade sig alla med representationsfrågan, och inställningen till denna blev avgörande för ideologisk tillhörighet. När man år 1865 beslutade att avskaffa ståndsriksdagen, avstannade den ideologiska diskussionen något; den fråga som givit den bränsle var därmed död.
Det tog ett tag innan de avgörande ideologiska frågorna åter formulerades. Detta skedde gradvis under 1880-talet. Två frågor blev här av särskild vikt. Det ena var unionsfrågan med Norge, som i dag känns mindre aktuell, och det andra var tullfrågan. En fråga som Donald Trump visat, ännu är möjlig att göra politik av.
Att frågan engagerade breda kretsar kan man se på den ymniga, ofta påtagligt polemiska, broschyrlitteratur som finns från denna tid. Man kan nämna P. Solomons (eventuellt en pseudonym) ”I dag för pengar, i morgon för intet” (1880), Johan Lindbecks (en debattör som gjorde flera inlägg i handelsfrågan men som i övrigt är svår att hitta information om) ”Frihandlare eller svensk” (1887), ”Sverige åt svenskarna. Ny folkskrift af Sigge” (1887), eller för att ta ett mer känt namn, Pontus Fahlbecks ”Den ekonomiska vetenskapen och näringsskyddet” (1887).
Denna mycket polemiska litteratur hade sin motsvarighet i riksdagen, fast synpunkterna där framfördes något mer modererat. Man hade vid denna tid en långtgående frihandel, och det svenska näringslivet utsattes för hård konkurrens från utlandet. Även om många enskilda riksdagsledamöter tidigt, redan under 1770-talet, tagit upp frågan ur detta ekonomiska perspektiv, dröjde det något innan frågan briserade.
År 1885 började tullvännerna i riksdagen att organisera sig mera tydligt, och hade gemensamma sammankomster där de lade upp taktiken. År 1886 kom det till en stor strid, där det var mycket nära att protektionisterna fick igenom sin vilja igenom, även om frihandelsvännerna till slut vann efter regeringen hotat med avgång. Frågan fick också allt större ideologisk laddning. De radikala hävdade att ett genombrott för tullpolitiken skulle leda till reaktionär politik på all områden, medan protektionisterna å sin sida menade att frihandlarna inte var goda patrioter.
Frågan handlade inte längre enbart om kronor och ören, utan hade blivit ideologisk. Det handlade om en nationellt inriktad konservatism ställd emot en mer internationalistisk liberalism. År 1888 skedde också ett protektionistiskt genombrott – plötsligt var de i majoritet. Detta ledde omedelbart till partisplittring. Lantmannapartiet splittrades i två delar. Nya lantmannapartiet fick en konservativ prägel, medan gamla lantmannapartiet var mer radikalt.
Ett nytt politiskt landskap hade skapats. Konservatismen och liberalismen hade återuppstått som tydliga politiska alternativ. Det konservativa genombrottet i tullfrågan ledde också till en konservativ politik på andra områden. Nästa fråga som man fokuserade på var försvaret. Över huvud taget skedde här en konservativ nytändning.
På samma sätt skulle Donald Trumps nya ekonomiska nationalism kunna verka vitaliserande på den konservativa rörelsen, och gjuta nytt liv i den också i andra frågor. Vi får se hur han förvaltar sitt pund.