”Välkommet, nyår, med mörker och mord / och lögn, och dumhet, och flärd!” Så skaldade den disharmoniske biskopen Esaias Tegnér, vars liv såg både ljus och mörker. Jag är inte fullt så svartsynt, men jag vågar ändå utlova att 2017 kommer bli ett år av mord.
Varför dristar jag mig till detta påstående? Är det för att mordstatistiken som tidigare sjönk på grund av den medicinska utvecklingen, nu på grund av invandringsrelaterad brottslighet åter stiger? Nej, jag menar här en långt större, men långt mindre diskuterad, grupp av mord. Jag talar om abort.
Ett normalt år mördas nämligen närmare fyrtiotusen foster. Då antalet födda varje år i Sverige är ungefär det tredubbla, innebär det att var fjärde persons liv avslutas redan i livmodern. Med tanke på denna grupps storlek, får man säga att diskussionen är mycket begränsad.
Kommen så här långt, invänder kanske någon upprörd läsare, att abort minsann inte är mord. Denne har dock fel, ty mord är att medvetet avsluta någon annans liv, alltså uppfyller abort definitionen av mord. Vad man sannolikt menar, är att det skulle finnas förmildrande omständigheter. Alla sorters handlingar kan ju ha förmildrande och försvårande omständigheter. Att skjuta någon annan i krig skulle till exempel de flesta, under rätt förutsättningar, finna vara ett acceptabelt mord.
Vilka argument finns det dock för att vi borde acceptera ett mord av detta slag? Det är inte så svårt att gå igenom de vanligaste i diskussionen, då den präglas av viss förutsägbarhet.
Det absolut vanligaste argumentet torde bara vara olika slags slagord, som noggrant analyserade inte betyder något alls. Ett exempel är ”kvinnan har rätt till sin egen kropp”. Men att det aborterade fostret har en egen kropp kan ingen bestrida. Diskussionen gäller alltså inte om kvinnan har rätt till sin egen kropp, utan om kvinnan har rätt till någon annans kropp.
Ett annat likartat argument, som möjligen dock inte är helt logiskt självmotsägande, är att kvinnan skulle ha rätt att bestämma över fostret hon bär. Det formuleras ofta i termer av ”kvinnors rättigheter”. Också detta argument är märkligt, då de flesta, sedan slaveriet avskaffats, inte anser att man kan äga andra människor.
Många argument brukar vara på en ännu lägre nivå, till exempel att modern inte kan eller vill. Hur detta kan vara ett övervägande, när det är ett människoliv det är fråga om, kan jag verkligen inte förstå. Att sådana argument kan förekomma, tror jag beror på att många sällan får anledning att reflektera över frågan.
Andra argument är av mera indirekt natur. Här återfinns sådant som våldtäktsgraviditeter. Problemet är dels att ett sådant argument inte angriper den övergripande principen, dels att det inte finns någon uppenbar logisk följd emellan dessa två övergrepp. Fostret kan inte hjälpa, vem hans fader är och hur han tillkommit, och bör därför rimligen inte utsättas för denna vedergällning.
Också påståendet att man plötsligt skulle få en mängd illegala aborter känns en smula tvivelaktigt. Givet att vi uppfattar det som ett brott, kan man väl inte ta ansvar för skador som uppstår vid ett brott man försöker stävja. Också detta är ett frapperande bakvänt resonemang.
Något mer för sig har argumentet, att abort kan vara motiverat, när kvinnans liv är i fara. Här finns en allvarlig målkonflikt, och det kan vara värt att rätta ett liv i stället för att två blir tillspillogivna. Det omfattar dock bara en mycket liten del av alla aborter, och är egentligen inte intressant för den principiella diskussionen.
Det kanske intressantaste argumentet är att människans utveckling är graduell, och att barnet de första veckorna – i Sverige får ju abort göras de arton första veckorna – inte blivit en människa. Detta förefaller dock vara en helt arbiträr ad hoc-lösning. Den svenska lagstiftningen har utformats framförallt i förhållande till när ett barn, enligt nuvarande medicinska behandlingsmetoder, kan klara sig utanför moderns kropp. Ett helt villkorligt kriterium som snabbt kan ändras i och med läkarvetenskapens utveckling.
Idén är heller inte kompatibel med hur vi normalt sett uppfattar människans livsvärde. Ett spädbarn brukar inte uppfattas som mer värt än en vuxen, eller en utvecklingsstörd mindre än en normalutvecklad. Alla uppfattar också intuitivt ett barn som ligger i magen som ett riktigt barn. Detta gör till och med de mödrar som genomfört aborter, och som en följd därav i de flesta fall får psykiska men. Också detta resonemang visar sig vara mindre genomtänkt.
Om nu abortförespråkarnas argument är så dåliga, varför har de vunnit sådan framgång? Förklaringen är för mig enkel. De har lyckats skrika högt. Aggressiva feminister har förmågan att genom känsloargument och epitet skrämma motståndarna till tystnad; de har också tillgång till stora media, som plattformar för sin agitation.
Men det finns ingen anledning att vara tyst. Genom klar argumentation, och allt friare publiceringsmöjligheter, finns det möjlighet att göra en insats. Så kan vi hoppas att framtiden blir en tid av liv, även om år 2017 blir ett år av mord.