Den amerikanske författaren Howard Philips Lovecraft (1890-1937) har beskrivits som en av 1900-talets mest inflytelserika inom skräck- och science fictionlitteraturen. Under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Tidskrifterna, som Weird Tales och Amazing Stories, fick heta ”pulp magazines” efter det dåliga papper som de var tryckta på.

Lovecrafts skönlitterära verk utgör en helhet som brukar gå under samlingsbeteckningen Cthulhu-mytologin (The Cthulhu Mythos – termen myntades först efter hans död). Det är en mörk och dyster mytologi han har skapat, som i korthet går ut på att jorden i en dimhöljd urtid var bebodd av ett släkte vidunderliga monster. Dessa lever nu utanför vår värld men gör tillfälliga inbrytningar och ska en dag åter härska över jorden. Den främste av dessa monster är den store bläckfiskliknande Cthulhu som – död men drömmande – ruvar i den sjunkna staden R’lyeh på Stilla havets botten.

I Lovecrafts värld kan människans olika religioner och myter betraktas som reminiscenser av dessa monster och deras makt. Det är gudar bortom gott och ont. Det finns ingen tröst och ingen hjälp och människan är bara en ynklig varelse som står på kanten till undergången. Lovecraft var ateist och materialist och kanske skulle man kunna se hans påhittade mytologi som en drift med religionen, en karikatyr av religionen . Människor dyrkar och sätter sitt hopp till övermänskliga väsen, men tänk om de är mer omänskliga än övermänskliga? Tänk om gudarna verkligen kommer när vi ropar på dem? De kanske inte ser ut som vi föreställt oss. Mötet med dem gör oss vansinniga.

Eftersom jag har varit muslim och fortfarande är intresserad av både religionen och dess heliga språk, arabiskan, är jag särskilt uppmärksam på de arabiska, eller snarare orientalistiska, inslagen i Lovecrafts mytologi. En av de viktigaste beståndsdelarna är nämligen den ohyggliga svartkonstboken Necronomicon som sägs ha nedtecknats omkring år 720 e. Kr. av ”Den galne araben” Abdul Alhazred. Dess ursprungliga arabiska titel var Kitab al-Azif. Han ska ha fötts inte långt efter den arabiske profeten Muhammeds död, vissa säger år 655, andra säger år 675 e.Kr.

Den 6 maj 2007 publicerade jag en essä i Upsala Nya Tidnings kulturdel med rubriken ”Lovecraft och Den galne araben”. I essän lyfte jag fram en tanke, som kanske är helt rudbeckiansk och fnoskig, att namnet på den sjunkna staden R’lyeh kan vara bildat av de arabiska orden ”ru’ya”, som betyder dröm, och ”ilah”, som betyder gud. Meningen skulle i så fall kunna förstås som ”den drömmande guden”. En beskrivning som passar den store Cthulhu, men som inte lär smickra de som tror på en verklig ilah…

Lovecraft var fantiserade om många icke-europeiska kulturer och var liksom jag svag för orientalism. I en självbiografisk anteckning skriver han:

”Under de följande åren utökade jag mina kunskaper om det övernaturliga genom bröderna Grimms sagor samt Tusen och en natt. Vid fem års ålder gav dessa spekulationer inga större valmöjligheter vad gällde sanningshalt, men Tusen och en natt hade en särskilt dragningskraft som gjorde att jag föredrog den. Ett tag samlade jag på orientaliskt barnporslin och objets d’art, kungjorde att jag var en gudfruktig muslim och antog pseudonymen Abdul Alhazred.”

På andra ställen berättar han om hur han ”lekte arab” och hur han fick sin mor att ordna en ”arabisk hörna” i sitt rum. Historien om Den galne araben började alltså ganska oskyldigt. Det skulle dröja ett tag till innan Abdul Alhazred gick från ”gudfruktig muslim” till att bli Necronomicons fördömde författare. Det är bok som innehåller allt vetande om de urtida monstergudarna, ett vetande som riskerar att göra de som tar del av det lika galna som den galne araben.

Abdul Alhazred är ett omöjligt arabiskt namn av flera orsaker. Abdul innehåller en genitivändelse utan att följas av någon ägare. I arabiskan kommer det ägda före ägaren. Abd betyder slav och det är vanligt med muslimska namn är Abdullah och Abd ar-Rahman, som betyder ”Guds slav” och ”Den barmhärtiges slav”. Vissa Lovecraftkännare menar att namnet är en ordlek och är bildat av All-Has-Read, ett smeknamn Lovecraft fått som pojke för att han läste så kopiöst.

Med tanke på Lovecrafts barnsliga vurm för den arabiska och islamiska kulturen skulle man kanske kunna föreställa sig Necronomicon som en karikatyr av Koranen och Abdul Alhazred som en karikatyr av profeten Muhammed. En antikoran och en antiprofet! I Salman Rushdies roman Satansverserna utmanas profeten Muhammed av en fräck poet som blir till en skrattspegel för honom. Poeten uppträder här som en karikatyr av profeten och undergräver därmed hans allvar och auktoritet. Poeten driver till exempel en bordell där varje prostituerad bär ett namn identiskt med en av profetens hustrur.

Vi kan se från islams tidiga historia, som den skildras i Koranen och andra kanoniska texter, hur viktigt det var för Muhammed att skilja ut sig från poeterna och hävda en särställning. Det visar hur medveten han var om hur lika de var varandra och hur nära hans profetiska verser låg poesin. Hans belackare såg också detta och anklagade Muhammed för att vara just ”sha’ir”, poet, och ”majnun”, galen. En galen poet alltså, som Abdul Alhazred.

Araberna i Mecka var inte ett dugg imponerade av Muhammeds verser och lyssnade hellre till sina poeter och på an-Nadir bin al-Harith, som underhöll dem med persiska hjältesagor. Hellre ”pulp” än profetior! Deras kritik finns fragmentariskt citerad i Koranen, men förmodligen togs inte de bästa argumenten med. Segrarna skriver ju historien! Hur som helst är det värt att notera att Koranen, islams heliga bok, också innehåller den tidigast dokumenterade islamkritiken. Så här vanvördigt kunde araberna i Mecka uttrycka sig i Uppsalaorientalisten K.V. Zetterstéens koranöversättning från 1917: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?”

Det finns ett kapitel i Muhammeds bok som heter just ”Skalderna” – det sätt som de beskrivs på är långt ifrån smickrande! De som rättar sig efter skalderna, förklarar Koranens författare, har ”bragts på fall”. Dessa skalder kan man inte lita på: ”Har du ej lagt märke till att de irra omkring i varenda dal och säga vad de icke göra…” (26:225-226) Profeterna ställs mot poeterna. De sanna verserna mot de falska. De gudomliga verserna mot de mänskliga.

Men Koranens författare har bara hot och tomma påståenden att komma med, vi får aldrig se några riktiga argument till varför Muhammeds verser skulle vara bättre eller sannare än poeternas. De som inte tror och lyder Muhammed ska straffas, plågas, förgöras. Koranen avslöjar också att de flesta araber inte trodde på Muhammed: ”men de flesta av dem tro icke” (26:7). Dessutom upptäckte araberna snart att Muhammed hämtade materialet till sina uppenbarelser från andra sagesmän. ”Det är de gamles historier”, sade de. Han plagierade! Man kanske kan ursäkta en poet som plagierar, men en profet! Muhammed lyckades inte övertyga sitt folk med sina verser, men med svärdets makt blev han så småningom kung av Arabien. Han tog den ena hustrun efter den andra, tillsammans fjorton, förutom flera slavinnor.

I biskopen och orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En judisk poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut honom ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” När de kom med det avhuggna huvudet till Muhammed blev han belåten.

Det var inte den ende poeten som profeten Muhammed lät mörda. I biografin kan vi läsa om ett flertal. ”Vi få icke glömma”, kommenterar Andrae, ”att i det dåtida Arabien den politiska smädedikten var ett synnerligen effektivt vapen. För en man som Muhammed, vars framgång i hög grad berodde på den prestige han kunde lyckas vinna, kunde en elak paskill bli farligare än en förlorad batalj”.

Men trots den negativa beskrivningen av skalderna i Koranens kapitel med samma namn, och trots Muhammeds mord på vanvördiga skalder, fanns det viss skaldekonst han uppskattade. Han skall ha sagt att i ”somlig poesi finns det visdom”. Vilken poesi syftade han på då? Förmodligen den poesi som hyllade honom och hans religion. Namnet Muhammed betyder ”högtlovad” och profeten tyckte om när man lovade och prisade honom. När Ka’b ibn Zuhayr skrev en hymn till Muhammeds ära blev han så rörd att han, som ett tecken på sin uppskattning, tog av sig sin mantel och satte den på poeten.

Muhammed var inte den ende i Arabien som gjorde anspråk på att vara profet. Han hade en mindre känd rival vid namn Musaylima. I islamisk historieskrivning kallas han al-Kadhab, Lögnaren, medan Muhammed kallas al-Amin, den Sannfärdige. Återigen, segrarna skriver historien! Musaylima framstår som mer ödmjuk än sin rival, han ville underhandla om att dela makten över Arabien med Muhammed. Men kanske berodde det på att han var svagare? Vi vet inte så mycket om Musaylimas liv, men vi vet hur det slutade: Muhammed dödade honom och alla hans anhängare.

Under rollspelens guldålder på 1980-talet prövade jag och några kompisar på Call of Cthulhu, ett rollspel som bygger på H. P. Lovecrafts berättelser. Vad är rollspel? I det här fallet betyder det att man sitter ett gäng runt ett bord, iklär sig en roll och berättar en berättelse tillsammans. När man hamnar i en knivig situation eller måste lösa ett problem slår man tärning för att se om man lyckas. En sak som jag tyckte var kul med just Call of Cthulhu-rollspelet var Sanity Points. När man var med om något hemskt eller lärde sig något nytt om den ockulta verkligheten tog ens mentala hälsa skada. Hade man otur kunde man sluta sina dagar som patient på ett mentalsjukhus. Att läsa i Necronomicon innebar en rejäl förlust av Sanity Points!

För mig som både är Lovecraftfan och Uppsalaromantiker har det varit omöjligt att motstå frestelsen att försöka skapa en lovecraftiansk berättelse i Uppsalamiljö. Så år 2015 blev det verklighet: jag och tecknaren Rickard Fornstedt gav ut serieboken Necronomicon i Upsala. Det visar sig att ett exemplar av svartkonstboken finns på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva!

Men vi var inte först med denna idé. I sitt bidrag till antologin Necronomicon i Sverige, som kom ut 2002, fortsätter litteraturvetaren Rickard Berghorn Lovecrafts påhittade historik över boken genom att redovisa Necronomicons svenska öden. Vi får möta Linnélärjungen Peter Forsskål, Strindberg och det upsaliensiska universalsnillet Rudbeck:

”Under åren i början av 1800-talet står nästa uppgifter om Necronomicon att finna. En medicine studerande vid Uppsala universitet sägs år 1802 ha fått tillfälle att i universitetsbiblioteket studera Necronomicon. Detta är givetvis synnerligen intressant och visar att detta kunskapsnav i sina hyllor haft den bok vi nu intresserar oss för. Jag har upprepade gånger försökt nå kontakt med universitetsbiblioteket med undran om boken ännu finns att få tag på, dock utan att någon gång få svar. Vid ett besök kunde jag dock inte finna den i deras kataloger, vilket förvisso kan ha berott på att jag blev avbruten av bibliotekarier som av svårförståelig anledning ville ha bort mig från biblioteket.”

Berghorns essä, som publicerades första gången i tidskriften Minotauren i december 2000, är både intelligent och underhållande. Strindberg sägs ha mött Aleister Crowley och infernokrisen hade en dimension som knappast återfinns i någon befintlig litteraturvetenskaplig avhandling. Uppsala nämns även flera gånger i Ola Svenssons bidrag till antologin: ”M. R. James: Necronomicon på spåren”. Enligt Svensson ska författaren M. R. James (1862-1936) ha besökt Uppsala och Carolina (som benämns ”Uppsala bibliotek”) år 1901 för att titta på gamla handskrifter. James tog in på ett hotell och de andra gästerna som bodde vägg i vägg med honom skrämdes då de på natten fick höra märkliga ljud följt av hans springande steg. När de gick in hans rum upptäckte de att hans skor var kvar och att han med krita ritat arabiska tecken på skrivbordet.

”Tanken på James springande barfota på Uppsalas gator mitt i natten hade kanske kunnat vara en smulande roande för sällskapet om det inte hade varit för det som verkligen fick dem att häpna av förvåning …”

Söndagen den 11 oktober 2015 presenterade jag och Rickard vår seriebok på The Stockholm H. P. Lovecraft Festival på Kulturhuset i Stockholm. På festivalen hann jag också hälsa på amerikanen Sean Branney, en av grundarna till H. P. Lovecraft Historical Society. Sällskapet har gjort den stämningsfulla retrofilmen Call of Cthulhu (2005), men också radioteater. I radioteaterversionen av novellen ”Shadow out of Time” är Uppsala med! En av karaktärerna, Dr. Chambers, säger: ”A Swedish library’s hardly a place for occult horrors.” På detta svarar Mr. Peaslee: ”Clearly you’ve never been to the Universitetsbibliotek in Uppsala.”

Mer tänker jag inte avslöja om Necronomicons historia, och framför allt inget om dess fasansfulla innehåll. Risken är att ni förlorar alldeles för många Sanity Points! Eller? Vid närmare eftertanke verkar det som att fler har fått sina Sanity Points reducerade till närmast noll av att ta del av Koranens innehåll än av att bläddra i den påhittade Necronomicon. Jag har åtminstone inte hört talas om någon som blivit så galen av den galne arabens bok att han gått på stan och sprängt sig själv i luften i ett försök att ta med sig så många människor som möjligt i döden.