Klimatfrågan är en levande debatt i många västländer. I Sverige har SD jämfört med andra partierna en något annorlunda profil i ämnet, då man som enda parti diskuterar den stora osäkerheten i klimatmodellerna och dessutom tonar ned Sveriges roll. Det är nyktert.
Veckan som gick bjöd på partiledardebatt där Sverigedemokraternas partiledare inte fick en enda fråga om migrationspolitik. Med tanke på vilken hög profil de andra partierna höll på detta område för bara ett och ett halvt år sedan är det anmärkningsvärt. Nu ville man av någon anledning tala om annat och då blev det, förutom en del siffertrollande, Putin och klimatet.
Efter att ha lusläst SD:s senaste budget har man hittat en föreslagen reduktion av SMHI:s budget med 11 miljoner, i realiteten en utebliven höjning från drygt 200 miljoner. Det gav upphov till visst eko i media och SD:s miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen fick svara på frågor och delta i debatter.
Här kan man framhålla vissa saker. Sakpolitiskt skiljer sig SD inte särskilt mycket från allianspartierna. Miljöbudgeten är till exempel ungefär lika stor och SD motsätter sig inte strävan att minska oljeimporten och därigenom minska nettoutsläppen av koldioxid. Bara inte till vilket pris som helst.
Sen stämmer det att SD jämfört med de andra partierna har en något annorlunda retorik i klimatfrågor, där man som enda parti diskuterar den stora osäkerheten i klimatmodellerna dessutom tonar ned Sveriges roll. Det är nyktert.
Det många inte förstår är vilken levande debatt detta är i många andra länder, inte minst i den anglosaxiska sfären. Och det är inte bara foliehattar, oljemagnater och kreationister som ifrågasätter FN:s klimatpanels modeller. Bland kritikerna finns framstående experter på just klimatförändringar.
Och som jag tidigare framhållit är Sveriges nettoutsläpp av koldioxid låga, en bra bit under det globala genomsnittet per capita. Sammantaget motiverar detta att vi kyler ned den svenska klimatdebatten lite. Det vi gör i Sverige har inte avgörande betydelse.
Vad gäller just SMHI:s forskning så är det de håller på med inte särskilt intressant. De gissar vad som ska hända med klimatet i norden om hundra år. Tro mig, det är inte lättare än att förutsäga vädret nästa vecka och det ser man ju också på deras modeller. Osäkerheterna är enorma, så vad får vi egentligen för pengarna?
Som vanligt blir saker och ting lätt svartvita i den svenska debatten och jag vet vad jag talar om när jag säger att diskussionen om koldioxid och klimatförändringar är ensidig. Att nyansera samtalet är inte populärt, varken hos myndigheter, på universitet eller på företag som livnär sig på frågan. Att det därför huvudsakligen är kufiga haverister och pensionerade akademiker som opponerar helt öppet sig är inte förvånande, de som har något att förlora håller nämligen tyst om sina eventuella tvivel. Jag råkar känna till att det finns ”dissidenter” på exempelvis SMHI, men de vårdar sina karriärer.
Jag har dessutom själv tillbringat 15 år på insidan av det vi kan kalla klimatindustrin, alltså bland forskare och ingenjörer som har sin utkomst säkrad genom fortsatt oro för klimatförändringar. Ni skulle bli förvånade över hur grunda kunskaper doktorer, docenter och professorer kan ha om klimatfrågan i sig. Och egenintresset ljuger inte, varför skulle de såga i grenen som de sitter på?
När detta är sagt, kan jag då med säkerhet säga att FN:s klimatpanels teorier inte (!) stämmer? Svaret är nej, då skulle jag ta på mig en ganska besvärlig bevisbörda.
Låt mig ändå påpeka att de mer pessimistiska scenarierna som läggs fram, med flera graders temperaturökning på hundra år, förutsätter att jorden, atmosfären och världshaven är ett självförstärkande system. Det skulle betyda att en värmande effekt, exempelvis genom ökad koldioxidhalt i atmosfären, fördubblas, tredubblas eller fyrdubblas. Koldioxiden i sig kommer nämligen bara värma planeten med någon enstaka grad fram till år 2100.
Trots detta respekterar jag absolut den som i försiktighetens namn vill agera utifrån ett värsta-scenario och faktum är att SD:s klimatpolitik i stor utsträckning utgår från detta försiktighetstänkande.
Det intressanta är nämligen att SD:s miljöpolitik sannolikt är riksdagens bästa ur ett strikt koldioxidperspektiv, givet alltså att låga utsläpp av växthusgaser är eftersträvansvärt. Ja till kärnkraft och nej till import av biodrivmedel är två åtgärder som i ett helhetsperspektiv minskar utsläppen av koldioxid och även gynnar miljön i övrigt. Inte för att det gör så fantastiskt stor skillnad för resten av världen, men rätt ska vara rätt.
Slutligen ett påpekande till de ledarskribenter, som nu vädrar morgonluft och tror att de har hittat en fråga där man kan utmåla SD som mindre vetande. Hur gick det förra gången ni var bombsäkra på att SD hade fel och alla ”goda och kloka” människor hade rätt?