Dagens Nyheter har övergivit den seriösa journalistiken för att driva agendajournalism där de som inte håller sig till ”åsiktskorridoren” ska misstänkliggöras, skriver Olof Hedengren.
I SVT:s Agenda nyligen diskuterade Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, med Alice Teodorescu, Göteborgs-Postens politiska redaktör. Ämnet var väl främst medias sätt att arbeta.
Teodorescu är en påläst, sann liberal som aldrig darrar på manschetten och alltid beredd att ta en diskussion. Hennes argument är oftast kloka, väl balanserade men alltid inom den ideologiska ram hon tillerkänner sig till, liberalismen. Hon har blivit ett klart skinande ljus i den svenska politiska debatten och inte fallit för den politiskt korrekta likriktningen.
Wolodarski framstod tidigt förut som något av ett ungt geni, men har visat sig sakna konsistens och mod och delvis lämnat den liberala, icke socialistiska linje som borde vara vår största dagstidnings ledstjärna. När han med tiden vägts på våg har han befunnits vara för lätt. Bakom en fasad av intellektualitet och rättrådighet har han böjt sig för de vänster- och politiskt korrekta krafter som råder framför allt på DN:s kulturredaktion.
DN:s kulturchef, Björn Wiman, kom från Expressen där han var kollega med Charlotte Marteus, hon som så modigt avslöjade att det vi kallar ”åsiktskorridoren” fanns i verkligheten och inte var ett spöke som sant liberala och icke socialister ”hittat på”.
Marteus skrev rakt på sak att ”det är jag som är åsiktskorridoren”. Hon förklarade hur strikta order utfärdades att med alla medel bekämpa Sverigedemokraterna. Man skulle slå ner stenhårt på alla debattörer som gav uttryck för åsikter som på något vis kunde leda till ”normalisering” av SD.
”Varenda jävel” skulle attackeras med rasism om vederbörande använde ord eller fakta som på något vis kritiserade den öppna dörrarnas migrationspolitik. Marteus bikt innehöll även ett klädsamt erkännande att hon deltagit i att fördumma allmänheten. Någon liknande metamorfos har tyvärr vare sig DN:s kulturredaktör eller chefredaktör genomgått.
I SVT:s Agenda diskuterades så kallad agendajournalistik versus konsekvensneutralitet i rapporteringen. Teodorescu förordade den konsekvensneutrala approachen där frågor ställs utan att det finns ett givet svar.
Icke förvånande anslöt sig även Wolodarski, åtminstone med läpparna, till denna senare journalistiska doktrin. Här högg Teodorescu direkt och förklarade att DN och Wolodarski inte alls levde efter denna princip utan i hög grad bedrev ren agendajournalistik.
Man kunde se hur Wolodarski blev skakad av Teodorescus rappa svar på tal alltmedan hon såg Wolodarski stint i ögonen. Teodorescu tog ett exempel från en debatt som fördes om möjligheterna att förena en generös invandringspolitik med välfärdsstaten som vi känner den.
För att understryka ”sin egen agenda” inkallade DN inte färre än 100 kändisar som minsann var för massinvandring och de förklarade sig alla vara ”humanister”, det vill säga ”goda människor”. Detta om något är populism och agendajournalisitik i sin prydno.
Det var ingen tvekan om att Wolodarski kände sig överkörd av denna klarsynta unga kvinna och insåg han förlorat debatten på knock-out! Att denne rättrådige och intelligente man, tillika chefredaktör för Sveriges största dagstidning som kallar sig ”liberal”, lät sig nedkämpas av Teodorescu var uppenbarligen för mycket. Man såg förtrytelsen och chocken hos Wolodarski och hämndbegäret lyste i hans ögon.
Och hämnden lät inte vänta på sig, den skall ju njutas varm.
Dagens Nyheter kom inom kort med ett generalangrepp, dels mot Göteborgs-Posten där tidningens liberala arv ansågs ha gått i graven. DN:s kulturvänster höjde vrångretoriken/agendajournalistiken till nya höjder och antydde att GP:s ledarsida fallit för högerpopulismens sirénsånger.
Man anklagade GP:s ledarsida för att ständigt koppla ihop invandrare med brott och utanförskap. Tidningen publicerade också ett antal artiklar angående vårt behov av nationalism och svenska värderingar.
Wolodarskis hämnd fick således formen av ett gement och dubbelt karaktärsmord, såväl på GP som på Alice Teodorescu. Tillvägagångssättet motsvarade exakt det som Charlotte Marteus tog avstånd ifrån när hon erkände att hon varit en del i den så kallade ”åsiktskorridoren”.
Susanna Popova, författare, journalist och ledarskribent i SvD, uppfattade det skändliga i Wolodarskis kluvna tunga och modus operandi bakom skölden av vår största dagstidning. Hennes rubrik var: ”DN:s agendasättande förnekar sig inte!”
Det var ju just denna typ av journalistik som Wolodarski tog avstånd från i Agenda men som snart visade sig vara en lögn.
Uppenbarligen rår inte Wolodarski på DN:s kulturvänster och han har dessutom visat att han är falsk som vatten, en fegis som simmar medströms. Vårt hopp får sättas till ett antal klarsynta och fria själar, bland andra Alice Teodorescu och Susanna Popova. Det är betydligt mer stake i dessa skrivande kvinnor än i intelligenssnobben Wolodarski.
Vänsterns siréner har uppenbarligen förblindat honom och han har inte begåvats med Odysseus sinnesnärvaro och själbevarelsedrift genom att surra fast sig vid den genuint liberala stormasten.
Olof Hedengren