Efter Brexit och Donald Trumps valseger fylls medierna av domedagsprofetior. Aldrig har gamla samhällseliter varit så utmanade av folkliga opinioner som nu. Kraven på förändring är stora. Men behöver detta verkligen vara något negativt inför 2017?
Om väljarna i Storbritannien och USA kunde rösta bort etablissemangen, vad kommer då att hända 2017 i förestående parlamentsval i Holland och Tyskland, och i presidentvalet i Frankrike?
Etablissemangen skälver i rädsla över hur det kan gå.
Det elitistiska Europaprojektet är i gungning sedan Bryssels monumentala impotens blottlagts. Först visade sig euron skapa en skuldkris som försätter länder som Grekland på ruinens brant. Sedan visade sig Europa ha avvecklat allt vad yttre gränskontroll heter, trots att den inre öppenheten man eftersträvat kräver starka yttre gränser. Kan man agera mer bottenlöst inkompetent än så?
I USA har den politiska klassen avsatts av amerikanska folket, som istället valt en ickepolitiker till president. Och Donald Trump utser en regering som domineras av ickepolitiker. Aldrig har det politiska etablissemanget så dramatiskt kastats ut från maktens tinnar och torn i Washington DC.
Västvärlden ser ut att vara inne i en nästan revolutionär tidsanda.
Att de gamla makthavarna, likt franske kungen Louis XVI, är rädda över vad som ska hända nu, eller rättare sagt, vad som ska hända med dem, är inte så märkligt.
Det är därför vi översköljs av domedagsprofetior. De som förut kunde tälja guld med pennkniv har fått se sina framtidsutsikter grumlade.
Tänk på det när du läser dysterkvistarna. De är mest rädda om sin egen makt och förmåner.
Finns det skäl att beskriva 2017 i dystra färger? Absolut inte. Det är de gångna åren, då etablissemangen fick styra ostört, som skapat osäkerheten. Skuldkrisen i eurons spår och migrationskrisen är deras otvetydiga ansvar. Nu ska konsekvenserna av deras inkompetens städas upp.
De gamla krafterna har visat sin oduglighet och deras trovärdighet ligger i spillror. Då är det inte mer än rätt att nya kvastar får ta över. Det är positivt i sig, även om det naturligtvis inte är en lätt sak att rätta till alla monumentala och historiska misstag som EU-ledarskapet och Obamaadministrationen ställt till med.
2017 kan bli en nystart. Globaliseringen har inneburit utmaningar som de gamla makteliterna inte förstått. Nu krävs politiska aktörer som förstår att gränser måste respekteras. Västvärlden kan inte skänka bort alla sina tillgångar. Vi måste ta hand om våra egna problem i första hand. Amerika först. Sverige först.
Ur detta perspektiv är det en fördel att Donald Trump är så burdust rak i sin kommunikation med exempelvis Kina. Världshistorien visar att krig och akuta kriser ofta uppstått på grund av missförstånd. Ett nytt klarspråk i världspolitiken mildrar inte intressemotsättningar, men klarspråk kan innebära att konfliktytor kan diskuteras öppet och rakt.
Med en ny president i USA finns förutsättningar att ventilera motsättningar öppet, istället för att dölja dem i utdragna och skadliga, lågintensiva konflikter.
I Europa innebär den starka folkopinionen mot Bryssel att nya möjligheter öppnas att låta den centralbyråkratiska unionen gå under, för att skapa ett nytt, friskt Europasamarbete som inte bara respekterar utan hyllar de nationella olikheterna och mångfalden i Europa.
Visst, det blir inte möjligt att exakt vad som ska hända. Men med tanke på utvecklingen de senaste åren, är förändring det världen behöver. Istället för att vara pessimistisk, bör vi se möjligheterna. Det blir inte enkelt. Respekt för svårigheterna är på sin plats. Men nog har nya möjligheter öppnat sig. Dem bör vi ta tillvara.