Det är en märklig paradox att Orrenius i sin bok om konstnären Lars Vilks, samtidigt som han beskriver konkreta islamistiska dödshot är så kritisk till alla dem som vill motverka denna extremism. Men boken skildrar reaktionerna på Lars Vilks verksamhet och sätter därmed fokus på en vår tids viktigaste konflikter: den mellan islam och västerlandet.
Niklas Orrenius har skrivit en viktig bok som dokumenterar denna konflikt. Samtidigt blir det till en märkligt halvkvävd visa, då den samtidigt som den framhäver islamismens väldiga farlighet, brännmärker de som varnat för den och som dristat sig att lyfta fram islams skuggsidor.
Vissa läsare tycker kanske, att jag inte bör framhäva en bok av Niklas Orrenius. För många framstår han nog som inbegreppet av en samvetslös kvällstidningsjournalist, som inte minst skördat sina lagrar på osaklig smutskastning av Sverigedemokraterna. Hans bok Skotten i Köpenhamn: ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser (Bonniers 2016), täcker dock ett ämne som är så viktigt att man inte gärna kan låta bli. Konflikten emellan islam och västerlandet ställs i fallet Lars Vilks på sin absoluta spets.
Boken tar sin utgångspunkt i Lars Vilks-fallets mest dramatiska ögonblick: skotten i Köpenhamn februari 2015. Under Lars Vilks-kommitténs möte i Köpenhamn började en muslimsk terrorist plötsligt att skjuta skarpt, en människa avled och flera skadades. Lars Vilks kom undan oskadd, men en människa som hade velat försvara hans yttrandefrihet hade fått sätta livet till. Detta skedde strax efter Charlie Hebdo-attentaten, och terrorns tid var ett faktum. Ingen jämförelse med RAF eller annan vänsterterrorism är möjlig; vi möter nu ett hot av helt andra proportioner.
Sedan beskriver Orrenius hur Lars Vilks gått från att vara en ”konceptkonstnär”, känd framförallt för ”nimis”, ett ”konstverk” som bestod i att trotsa byggförbudet i ett naturreservat medelst en jättelik träkonstruktion, till att bli mannen på allas läppar. Det är allom bekant att det var Mohammed som rondellhund 2007 som markerade övergången, men många har nog glömt vilken blygsam publikation som publicerade den – Nerikes Allehanda i Örebro. Mer än så krävdes tydligen inte.
Vidare skildras hur hotet mot Vilks ständigt ökat. De terrorister som attackerat honom och de salafistiska miljöer de kommer ifrån skildras initierat. Även om det förekommer väl många, i sak korrekta, brasklappar av typen ”alla muslimer är inte…” visas här förtjänstfullt på ett reellt hot.
Intressant är också att läsa hur Vilks privata situation förändrats. Inte bara måste han, som flera toppolitiker, ha ständigt livvaktsskydd. Han uppfattas närmast som pestsmittad, eller ”radioaktiv” som Orrenius uttrycker det. Går han in på en restaurang kan gästerna bli rädda och vilja byta bord, för att inte vara nära ett potentiellt terrorhot. Han har fått det svårt, att också i skydd av livvakter besöka offentliga platser.
Privatpersonen Vilks framställs som en studentikos person med skämtlynne, som länge förmått att skämta också om sin svåra situation. En förändring inträdde dock i och med Köpenhamnshändelserna. Vilks blev då mer allvarsam och pessimistisk. När människor dör är festen slut.
Debatten kring Vilks skildras mycket utförligt, om än litet rapsodiskt, framförallt genom intervjuer med inblandade. Sättet att skriva är väldigt journalistiskt, och har snarare karaktären av en mängd tidningsreportage som samlats än en sammanhållen analys. Trots detta finns det många upplysningar av värde, för alla som intresserar sig för denna diskussion – och det borde alla som intresserar sig för konfrontationen mellan väst och islam göra.
Stör gör bilden av islams kritiker, av Orrenius kallad ”den anti-muslimska miljön” och värre saker, som är påfallande negativ. När han kommer in på partipolitiken och Sverigedemokraterna blir tonen närmast hatisk, och man får känslan av att läsa en dålig ”antirasistisk” blogg. Det är en märklig paradox, att Orrenius samtidigt som han beskriver ett konkret islamistiskt hot, är så kritisk till alla dem som vill motverka denna islamism. Detta är synd, då det något förtar det viktiga han har att förmedla om fallet Lars Vilks och det islamistiska hotet. Ja, långa stycken blir rent plågsamma att läsa.
Detta gör att jag bara med stor tvekan kan rekommendera denna bok. Samtidigt är ämnet av stor vikt. Detta skall förstås på rätt sätt – jag struntar egentligen i Lars Vilks, som jag inte tycker är särskilt intressant varken som konstnär eller som människa. Den form av konceptkonst han har skapat skulle jag hellre vilja rubricera som debattinlägg än som konst, och han har sällan något vettigt att säga i intervjuer, utan svarar undvikande, postmodernt.
Det intressanta är naturligtvis att man nu i en liten avkrok i ett kristet land, som historiskt sett inte har haft något med islam att skaffa, inte kan publicera en oansenlig och blygsam teckning av profeten Mohammed som rondellhund. Det är en förändring av oändliga proportioner.
*
Se mer: Adlibris.