Vem vill bli nästa statsminister?

Aldrig har den icke-socialistiska majoriteten varit så stor i riksdagen som nu. Ändå glider borgerliga partiledare undan frågan om de vill ta regeringsmakten. De låter hellre Stefan Löfven regera vidare. Vimsigheten har inga gränser, likt politiken som format dagens politiska realiteter.

På Annandag jul publicerade DN en intervju (länk) med kristdemokratiske partiledaren Ebba Busch Thor. Hon vill lägga fram en gemensam borgerlig budget i riksdagen, vilket skulle resultera i Löfvens avgång när budgeten röstats igenom med stöd av Sverigedemokraterna.

Men Centerpartiet och Liberalerna har sagt nej till att lägga fram en gemensam budget före valrörelsen 2018. ”Vi är inte överens i alliansen i den här frågan”, konstaterar Ebba Busch Thor.

Men efter valet hoppas hon att det blir annorlunda. Då är de fyra partierna överens om att – oavsett om de borgerliga partierna är större än de rödgröna eller inte – i en riksdagsomröstning ta stöd av Sverigedemokraterna för att fälla Stefan Löfvens regering.

– Att säga till väljarna att man inte är beredd att pröva stödet är faktiskt ett svek, säger hon. Men helst, tillägger Busch Thor, ska S och SD inte vara större än de borgerliga partierna tillsammans, för i ett sådant läge skulle SD kunna fälla den borgerliga regeringen genom att rösta på en S-budget. Att fantisera om något sådant är ju fritt att göra.

Men Kristdemokraterna är det minsta av de borgerliga partierna. Deras röst väger lätt. Vad säger det största partiet?

I en intervju publicerad i förrgår med moderatledaren Anna Kinberg Batra i Expressen (länk) är svaren mindre raka. På frågan varför hon inte genast fäller Löfvens regering och tar makten, blir svarat långrandigt.

– Jag vill ta hans jobb. Och då är vägen dit att förtjäna större förtroende. Men det betyder inte att jag sitter på avbytarbänken i fyra år. Det är ju Stefan Löfven som ansvarar inför riksdagen, inte tvärtom. Om regeringen inte följer riksdagsbeslut så kommer vi att kritisera det mycket, och då finns också instrument man kan använda. Men det är ju fortfarande så att alliansen förlorade valet och är mindre, och det är alltså därför vi inte regerar. Det är ju liksom grundproblemet, säger hon.

Men oavsett vem som förlorade mest i senaste valet, är det ett faktum att Löfven bara har 159 mandat i riksdagen, medan de fem oppositionspartierna har 190 mandat. Aldrig i Sveriges demokratiska historia har de socialistiska partierna varit en så liten minoritet som nu. Aldrig har den icke-socialistiska majoriteten varit så stor.

Grundproblemet är alltså inte avsaknad av makt att fälla regeringen, utan avsaknad av vilja.

Frågan är vad Anna Kinberg Batra gör efter valet 2018, som av allt att döma inte kommer att ändra den principiella maktbalansen i riksdagen: tre block där inget når 50 procent och majoritet.

Moderaterna måste ta sig samman och bestämma sig om man vill regera landet eller om man likt prinsessan på ärten ska klaga på att alla förutsättningar inte är perfekta. Maktens villkor är att ingenting är perfekt. Istället för att vimsa och tramsa har man att göra det bästa av situationen. Annars har man inget i maktens korridorer att göra.