Det brukar heta att Sverige släpper ut mycket växthusgaser, men våra utsläpp är genomsnittliga per person trots att vi har tung industri och stora behov av transport och uppvärmning. Dessutom fångar våra växande skogar upp mer än fyra femtedelar av våra bruttoutsläpp.
Den allmänna uppfattningen, tillstyrkt av myndigheter och miljöorganisationer, är att Sverige per capita släpper ut relativt mycket växthusgaser. Koldioxid, metan och dikväveoxid är de viktigaste växthusgaserna som människan ger upphov till, men man brukar räkna om utsläppen i så kallade koldioxidekvivalenter för att få ett enhetligt mått.
Summerar man Sveriges bruttoutsläpp och inkluderar internationell transport får man 62 miljoner ton koldioxidekvivalenter för år 2015. Statistiken ligger på Naturvårdsverkets hemsida och kan läsas av vem som helst.
I ett globalt perspektiv är utsläppen av växthusgaser är inte lika lätta att uppskatta, men enligt FN:s klimatpanel låg siffran nära 50 gigaton koldioxidekvivalenter år 2010.
Siffran bör ha gått upp lite sedan dess och formeln för att räkna ut koldioxidekvivalenter är inte identisk. Sålunda, när man räknar ut Sveriges andel av de globala utsläppen utifrån dessa siffror till mellan 1,2 och 1,3 promille så bör man ha klart för sig att det finns en viss felmarginal. Har de globala utsläppen ökat så har Sveriges andel minskat.
Detta motsvarar på ett ungefär, intressant nog, Sveriges andel av världens befolkning. Trots att Sverige har tung industri och stora behov av transport och uppvärmning så är våra utsläpp av växthusgaser per capita inte högre än för den genomsnittlige världsmedborgaren. Jag tror att detta gör många lite förvånade.
Dessutom är det inte hela sanningen. Siffran 62 miljoner (Sveriges totala bruttoutsläpp) inkluderar inte skogsbruk och förändrad markanvändning. Om ett land hugger ned mer träd än vad som tillväxer så bidrar detta till klimatutsläpp och av de 50 gigaton koldioxidekvivalenter per år som refereras ovan anses ungefär en tiondel komma från skogsbruk och förändrad markanvändning.
Sverige tillhör emellertid de länder som har ett upptag (!) av koldioxid i sina växande skogar och självklart talar vi här om nettotillväxt, alltså tillväxt minus avverkning. Naturvårdsverket dokumenterar även detta och då noterar vi att 2015 tog de växande skogarna upp mer än fyra femtedelar (ja ni läste rätt, närmare bestämt 81,7 procent enligt Naturvårdsverkets siffror) av våra bruttoutsläpp. Som alla förstår rasar sålunda Sveriges andel av de globala utsläppen till en bråkdel av en promille. Vi är faktiskt snubblande nära nollutsläpp.
Jag misstänker att vissa sätter kaffet i vrångstrupen när de läser detta, inte av förnöjsamhet över att Sveriges utsläpp är låga utan av indignation för att jag stör deras världsbild. Det ingår nämligen i den svenska självbilden att vi är miljöbovar som lever över våra tillgångar. Skulle jag ha fel ber jag om ursäkt på förhand, men det är bara att kolla Naturvårdsverkets siffror och räkna själv.
Men nu är ju detta bara siffrorna från ett enskilt år, invänder någon kanske. Det är helt korrekt och skogens koldioxidupptag under just 2015 var det högsta hittills. I ett lite längre perspektiv ser vi dock att växande skogar har kompenserat för nästan 60 procent av växthusgasutsläppen sedan millennieskiftet, vilket bekräftar bilden att Sveriges nettoutsläpp ligger tydligt under det globala genomsnittet. Följande tar jag inte ut i förskott eftersom trender kan vända, men utvecklingen just nu pekar mot noll nettoutsläpp redan inom några år.
En annan invändning är att den svenska skogen inte kan fortsätta att växa i all evighet. Så är det förstås och förr eller senare måste Sveriges koldioxidupptag avta, trenden just nu är dock otvetydigt att upptagen ökar och ökningen har pågått i decennier. För övrigt kan koldioxid bindas i trämaterial även efter avverkning, vilket dessutom ger skogen ett högt förädlingsvärde.
En annan invändning är att vi importerar varor och därmed exporterar våra utsläpp. Det är också korrekt, samtidigt som vi faktiskt exporterar exempelvis lastbilar och andra energikrävande produkter. Denna typ av resonemang kan definitivt påverka siffrorna, men innebär ingen radikal förändring av utfallet.
Jag instämmer i att detta inte på något sätt avslutar klimatdebatten, som ju är en i allra högsta grad global fråga. Däremot är det dags att ifrågasätta Sveriges roll som miljöbov som till varje pris måste ta på sig större åtaganden ifråga om utsläppsminskningar än andra länder.
Tomas Brandberg