Den ideologiska indoktrineringen blir allt tydligare i statliga myndigheter. Syftet är tydligt, nämligen att kraftigt tona ned objektivitet och sakkunskap till förmån för ideologisk skolning eller ”uppfostran” av folket.

Jag har tidigare skrivit om de försåtliga försöken från kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke att omvandla våra museer till politiska uppfostringscentraler där det skall predikas socialism, genus hokus pokus, mångkultur, identitetspolitik, hållbarhet, värdegrund och andra väl inövade politiskt korrekta omkväden.

Exakt samma fenomen har vi sett hos en rad andra myndigheter som polisen och skolbyråkratin. Udden i museifallet är naturligtvis riktad mot dem som vill värnar om vårt kulturarv.

Den nyutsedda statliga museichefen Ann Follin vill inte att museerna skall ha något tolkningsföreträde och att ”magistermössan” skall tas av! Effekten av de lagda förslagen torde i stället bli att eventuella magistermössor ersätts av dumstrutar.

När Kuhnke utsattes för hård kritik gick hon genast ut och tog avstånd från sina egna riktlinjer. Det var naturligtvis endast en läpparnas bekännelse. Museerna skall vara oberoende från staten, säger Kuhnke.

Ja, det fungerar naturligtvis utmärkt såvida man tillsatt chefer som är sin husses röst, i detta fall Follin. Kunhke är en ulv i fårakläder som oförblommerat vilseleder bakom ett ständigt charmigt leende på läpparna.

Ett annat fenomen som borde vara en högst angelägen uppgift för demokratiministern att adressera och på allvar ta tag i är de parallella politiska strukturer som växer fram i invandrartäta förorter.

I kritiken mot miljöpartisten och somaliern Awad Hersi, ordförande i stadsdelsnämnden Spånga-Tensta i Stockholm, har skräckinjagande bilder framkommit. Från sin politiska maktposition har Hersi påverkat myndighetsutövningen när det gäller försörjningsstöd, gjort strykningar i formella beslutsunderlag som inte passat honom. Han agerande har lett till strömhopp bland socialchefer och andra.

En klanmentalitet har kommit att genomsyra hela det politiska systemet. Det förhandlas om allt, om hur röstning skall ske, personal- och tillsättningsfrågor. Farorna med ett högst odemokratiska klansystem, eller etnifieringen av politiken, påtalades tidigt av socialdemokraten Nalin Pekgul. Hon framförde tidigt att ”de spärrar som normalt hindrar inkompetenta eller moraliskt tvivelaktiga personer att hamna på valbar plats på listor verkar inte fungera när det gäller människor med invandrarbakgrund”.

Dessa Pekguls ord var naturligtvis explosiva, en svordom i kyrkan, för de naiva och politiskt korrekta. Pekgul blev utfryst och lämnade politiken. Nu kan även de halvblinda se att hon hade rätt! Inte minst Kuhnkes parti, miljöpartiet, har gång efter annan visat synnerligen dåligt omdöme i personfrågor.

När förtroendet för politiker sjunker och tilliten till institutioner vacklar skapas ”politikerförakt” och där hela det politiska systemet till sist ifrågasätts.

När tillräckligt många människor kommer till en liknande slutsats finns risk för utomparlamentariska och våldsamma reaktioner som skapar ytterligare klyftor mellan styrande och styrd och mellan olika folkgrupper i samhället.

Man söker syndabockar och då våra politiker smiter undan vänds frustationen och ilskan åt annat håll.

Polismyndigheten är en av de absolut viktigaste institutionerna i en rättsstat och spaltmetrar har skrivits om krisen inom myndigheten och det undermåliga ledarskapet. I år slutar ca 3000 poliser sina anställningar. En tredjedel av dessa blir pensionärer men två tredjedelar säger upp sig på eget bevåg. Det finns inga möjligheter att på kort tid ersätta dessa poliser, än mindre öka polisens numerär vilket ju har utlovats från politiskt håll. Det är ”riktiga” poliser som efterfrågas och inte fler administratörer.

En stor del av det politiskt korrekta ledarskapet har dock drabbats av samma sjuka som Kuhnke, att blanda in politik och ideologi i myndigheternas dagliga verksamhet. En sådan trend är att mörka problem. ”Talespersoner” inom myndigheter drillas och medietränas för att säga ”rätt saker” för att tona ner problem med halvkvädna visor. Dessa ”talespersoner” liknar Sovjetsystemets politiska kommissarier och behöver alltså inte kunna särskilt mycket om själva verksamheten de är talespersoner för.

Låt mig ta ett exempel bland många. Ett invandrargäng i Hallonbergen vräkte stenblock ned på en polisbil och en grupp på 20 personer fritog med våld en av polisen gripen person. En ganska allvarlig sak kan man tycka.

Men det skulle ”tona ned” och polisens ”talesperson” valde att kommentera händelserna på följande vis, ”Vi har ett problem med ’stök’ just i det här området, så är det. Det har pågått en längre tid och det har varit ’stökigt’ på olika sätt”.

Vad är detta för klargörande svar från polisens sida? God dag yxskaft!