Få komiker och satiriker vågar skämta med tidens brännande fenomen, sådant som feminism, islamism och klimathot. Ett undantag är Kalle Strokirk.
Satir är svårare än humor. Och humor är inte lätt. Särskilt inte i dessa tider, då känsligheten sitter utanpå och får HC Andersens prinsessa på ärten att framstå som stoisk. Därför finns skäl att känna respekt för dem som försöker, även om få lyckas leva upp till förväntningarna.
En som ändå vågar är Kalle Strokirk. En förklaring är att han uppfyller ett viktigt kriterium: han har inget behov av att vara politiskt korrekt utan är både burlesk – det vill säga grov – och tar ut svängarna.
Han har givit ut ett seriealbum, De känslostyrdas irrfärder: Om totalitarismens gräsrötter (2014), som förmedlar tunga värderingar om frihet och självständigt tänkande i kontrast mot politiska skojare som manipulerar och står för förmynderi. I högsta grad lämpligt för unga samhällsintresserade. Här finns mycket att diskutera ur roliga vinklingar.
Och så den i år nyutkomna Kalle Strokirks Hundra Värsta som innehåller teckningar som kommenterar nyheter och politiska händelse, om stort och smått. Här duggar guldkornen tätt. Och många teckningar är nästan tidlösa.
Många är tidlösa, andra väcker minnen från äldre skandaler eller heta politiska ämnen.
Smakproven som publiceras här spänner från public service, över överklassafari och feminism till kristendomen i KD.
Det finns en oräddhet i Strokirks satir som ger den liv och must. Det som helt saknas i de flesta andra som försöker sig på satir men egentligen håller med makten och de korrekta åsikterna.
Strokirks stil är burlesk, ja ibland grotesk. Också där avviker han från nutidens strävan efter att vara tillrättalagd, stilren, snygg och ordnad – på ytan. Jag måste erkänna att jag därför gillar de svartvita bättre. Det riskerar att bli ”för mycket” när burleskheten färgsätts i skrikiga pastellfärger. Men det är ingenting som tar ifrån teckningarna deras underhållningsvärde.
Jag önskar att fler vågade utmana åsiktskorridoren också genom den speciella konst som satirtecknandet är. Just eftersom det räknas som konst borde provokation vara betydligt mer tillåtande här, också för dem som vill provocera mot vänstern och etablissemangen.
*