Det går allt värre inflation i användandet av ordet rasism. Varje förhoppning i livet som inte infrias anklagas för att vara utslag av andras rasism snarare än tecken på egna tillkortakommanden, skriver Dick Erixon.
I Expressen igår vände sig Expo-medarbetaren och journalisten Bilan Osman emot att de som talar om rasism drivs av en kränkthetskultur, under rubriken Motstånd mot rasism är inte att iklä sig en offerroll.
Men sedan visar hon att det just är så. Hon skriver:
”Rasism är strukturella erfarenheter. Antirasism är en fråga om det samhälle en principiellt vill se (…) Leva under skäliga levnadsvillkor, slippa bostads- och arbetsmarknadens segregation och ojämlikhet.”
Alltså. Att inte få av andra det man själv anser ”skälig levnadsnivå” är rasism.
Att inte få bostad i Stockholms innerstad är rasism.
Att inte få ett välbetalt arbete är rasism.
Innebörden av detta sätt att tolkar rasism, är att den uppstår så fort någon med annan etnisk bakgrund än svensk kommer till Sverige och inte omedelbart erbjuds livsvillkor som sneglar mot dem som har det bäst, inte på dem som har mindre glamorösa liv.
Det är fullständigt orealistiska krav. Inte i något land i historien har personer ur nya etniska grupperingar kunnat uppnå samma nivå som infödda. Av den enkla anledningen att anpassning till ett helt nytt samhälle med nytt språk och nya kulturella koder tar tid. De svenska utvandrarna till Amerika fick börja som pigor och byggnadsarbetare. Först i senare generationer uppnådde man genomsnittliga levnadsvillkor. Det handlar inte om rasism utan om verklighetens tuffa villkor.
Men med denna Expo-tolkning måste man anse Sverigedemokraterna ändå vara det allra bästa antirasistiska partiet, eftersom det vill begränsa invandringen. Ju färre nyanlända, desto färre utsätts för rasism enligt denna perverterade tolkning.
En fråga man dock kan ställa är varför miljontals människor från andra delar av världen vill till Sverige, om landet är så fruktansvärt rasistiskt.
Svaret är naturligtvis att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder. De som kommer från andra, mindre utvecklade samhällen, borde visa tacksamhet för den fristad man fått i Sverige. Tacksamhet istället för att sprida anklagelser om rasism.
Man kan inte ställa krav på att uppnå samma levnadsvillkor som infödda, utan att arbeta hårt, lära sig språket och ta till sig de sociala normer som gäller i Sverige. Att anklaga alla omkring sig för att vara rasister är inte en väg som leder till bättre villkor.
Expo och andra som manar på kränkthetskulturen gör de nyanlända en stor otjänst. Man skapar missnöje och ökar polariseringen i samhället.
Dick Erixon
2016-12-01