Annie Lööf (C) vill öppna gränserna igen. Det finns en växande ideologisk strid mellan konservativa och liberaler i migrationens spår, säger hon. Men hur ser den konfrontationen ut?
I en DN-intervju i dagens tidning (länk) förundras centerledaren Annie Lööf över att moderater börjat ångra den migrationspolitik som alliansregeringen förde. Hon vill öppna gränserna igen.
När gränserna stängdes och tillfälliga uppehållstillstånd infördes efter den stora migrationsuppgörelsen i oktober 2015 skrev Centerpartiet under uppgörelsen eftersom den är tidsbegränsad till tre år.
Annie Lööf vill återgå till öppna gränser när de tre åren har gått.
– Ja, det bekymrar mig att det finns politiker som helt vill stänga gränsen. När vi inför ID-krav på Öresundsbron innebär det att de allra flesta flyktingar inte kan komma till svenska gränsen och söka asyl. Som jurist och som politiker tycker jag det är fel. Varför åsidosätter vi rättssäkerheten?
Men Annie Lööf tycks inte bry sig inte om att rättssäkerheten för svenska medborgare urholkas när resurser styrs om för att klara nyanlända. Polisen är nära sammanbrott. Den grova kriminaliteten är mycket mer omfattande i Sverige än i grannländer. Välfärden försämras. Sjuka dör på varuhustoaletter eftersom deras stöd dras in.
Varför bryr sig Annie Lööf mer om rättssäkerhet för människor som inte har någon koppling till Sverige än för svenska medborgare?
– Alltså: för drygt ett år sedan var asylrätten en värdering som nästan alla partier bar på. Det behövde man inte ens argumentera för – människors fri- och rättigheter, yttrandefrihet, samarbete med andra länder var självklarheter. I dag är det kontroversiellt och det skiftet har skett väldigt snabbt. Det visar att grundläggande värden, som de flesta partier stått för, måste vinnas varje dag. Och nu mer än någonsin måste vi försöka göra politik av det.
Detta svar från Annie Lööf visar att hon värnar folk från andra länder, deras rättigheter. Men inte svenskars. Sverige ska ge. Sverige ska uppoffra för andra.
– Om 160.000 människor har kommit till Sverige så kan vi inte diskutera huruvida vi ska stänga gränsen utan hur vi ska göra för att dessa människor ska komma in i samhället. Där borde debatten vara.
Det är de nyanlända som är Annie Lööfs fokus. Inte arbetslösa ungdomar i Sverige. Inte bostadslösa i Sverige. Det är de nyanlända som ska ha bostad och jobb. Kommuner tvingas köpa bostadsrätter som nyanlända flyttar in i. Den egna kommunens medborgare får inte samma stöd. De förblir bostadslösa. De nyanlända går före i bostadskön.
Annie Lööf gör svenska medborgare till andra klassens medborgare.
För henne har utländska medborgare mycket starkare rättigheter än svenska. Denna positiva särbehandling av utländska medborgare är inget annat än politikernas diskriminering av svenska folket.
– Det är ju väldigt tydligt sedan något år tillbaka att det finns en ideologisk strid mellan konservativa och liberaler i migrationens spår. Jag tror många partier är rädda för att tappa röster till främlingsfientliga krafter som valt att beskriva verkligheten som att allt är invandrarnas fel.
Om Sverige varit det perfekta samhället – om alla självklart kunnat räkna med att få sina medborgerliga rättigheter tillgodosedda, om välfärden fungerade, om ingen oro fanns för kriminalitet – då hade jag förstått och delat Annie Lööfs synsätt.
Men Sverige är inte perfekt. Vi har fattigpensionärer. Offentliga sektorn fungerar allt sämre. Vårdköerna växer. Operationer ställs in. I välfärdens skyddsnät har allt större revor rivits upp där människor faller igenom.
Dock tycks Sverige vara perfekt för den politiska klassen. I Annie Lööfs eget liv finns inga problem, ingen oro. Hon lyfter hög lön och kan teckna pensionsförsäkringar som tryggar äldre dar. Hon har råd att köpa bostad.
När jag läser intervjun med henne börjar jag förstå varför politiker har så lätt att ge bort svensk välfärd till övriga världen. De som tillhör den politiska klassen anser sig ha råd med det. Man ser inte de många människorna i landet som inte har det tryggt och ordnat. Som inte har trygga jobb, inte kan gå på trygga gator, som inte känner trygghet om att välfärdstjänsterna finns där när man behöver dem.
Det vi ser är en ny sorts klassmotsättning. Förr var det mellan arbete och kapital. Nu är det mellan politiker och folket.
Och deras liberala principtänkande leder politiker upp i utopiernas stratosfär. Deras avskildhet från verkligheten växer.
Motreaktionen är det konservativa perspektivet som alltid haft sin grund i verkligheten. Den konservativa ansatsen innebär att se samhället som det är. Och föreslå prioriteringar och lösningar som med små steg förbättrar villkoren, på riktigt. Och för dem som lever i den egna samhällsgemenskapen, i första hand.
Jag väljer det senare. Och allt fler kommer till insikt om att vi måste ordna upp våra egna villkor snarare än att förfäkta vidlyftiga utopiska godhetsideal.