Moderaterna har skämt ut sig i migrationspolitiken. Pudlandet kommer alldeles för sent och det är inte uppriktigt menat. De borde åtminstone kunna ta dem som hade rätt i hand, skriver Tomas Brandberg.
Det pågår en åsiktsförskjutning bland Sveriges makthavare, både hos regeringspartierna och Alliansen. Mest tydligt just nu är detta hos Moderaterna, där partiledaren Anna Kinberg Batra i ett debattinlägg i Aftonbladet ganska rättframt uttryckte att hon hade ändrat uppfattning om migrationen. Betydligt mer utförligt beskriver Fredrik Reinfeldts före detta statssekreterare Mikael Sandström den förra regeringens misstag i en längre artikel i Kvartal.
Det är förstås välkommet att dessa personer, som utan vidare tillhör och har tillhört Sveriges allra mest inflytelserika personer på den borgerliga sidan, tar avstånd från det man stod för tidigare. Till saken hör att Moderaternas linje radikalt lades om redan för ett år sedan, nu kommer nyheten att man menar allvar och anser att den tidigare politiken var felaktig.
Steg i rätt riktning, men egentligen inte så imponerade.
Insikten att Sveriges invandrings- och integrationspolitik var och är dysfunktionell borde inte ha kommit plötsligt i oktober-november 2015, ännu mindre nu. Tecknen har funnits sedan länge och efter 2006, om inte förr, borde man ha insett att lägre skatter och reformerad arbetsmarknad inte var en framkomlig väg för att ”integrera” ett obegränsat antal asylmigranter.
Behövde dessa ledande moderater, som alltså ska föreställa mycket framstående politiska experter, verkligen ett helt decennium för att förstå ganska enkla samband? Eller förstod man egentligen, men höll låg profil för personlig vinnings skull? I vilket fall, varför ska väljarna känna förtroende för sådana personer?
Vi noterar förvisso en viss ödmjukhet i deras utspel, man ber till och med om ursäkt. Men den som läser noga och dessutom tar del av Kinberg Batras replik till Jimmie Åkesson förstår att ursäkten bara gäller kritiker i de egna leden. Exakt samma nedlåtande attityd som vanligt råder mot Sverigedemokraterna.
Därför tror jag att före detta moderater som numera sympatiserar med SD mest blir irriterade över Kinberg Batras och Sandströms utspel. Man anser att Moderaterna har skämt ut sig, att pudlandet kommer alldeles för sent och inte är uppriktigt menat.
Låt oss återgå till Sandströms artikel. Han analyserar ganska nyktert det vi kan kalla för pull-faktorer och behovet av en reglerad invandring, han tillägger:
”Det är inte cynism att påpeka detta. Det som är cyniskt är att låtsas att det inte finns ett dilemma.”
Migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet gjorde den här analysen för länge sedan och fick för detta utstå hån, förlöjliganden, uppsagda kontrakt och en kall skuldra från vänner och släktingar och det var sådana som Kinberg Batra och Sandström som uppmuntrade detta. Man avfärdades som mindre vetande, men facit ger ju idag total upprättelse.
Ska man då applådera före detta makthavare för att de inför fullbordat faktum tillstår det som redan är helt uppenbart för i stort sett vem som helst? Nej.
Anna Kinberg Batra fortsätter att smutskasta SD, medan Sandström vägrar förhålla sig till partiet och trots en ganska djup analys i övrigt mycket summariskt avfärdar SD som protesterande populister. Men vill man göra det allra minsta intryck på dem som gått över till ”andra sidan” så får man börja med att ta dem i hand och sluta upp med att förolämpa deras intelligens.
Sen har vi detta med Fredrik Reinfeldt. Utan tillstymmelse till självrannsakan seglar han omkring, fortfarande vördad av många i sitt parti, och har inget annat budskap än att allt han gjorde var rätt och riktigt. Han har inte ens vett på att hålla sig undan offentligheten. Det där underlättar inte för dem som försöker snygga till Moderaternas varumärke, i alla fall inte så länge man inte orkar göra en markering mot Reinfeldts person och världsfrånvända uttalanden.
Jag förstår om min dom över Reinfeldt och de nygamla Moderaterna uppfattas som hård. Min uppfattning är dock att Sveriges två största icke-socialistiska partier har mycket att vinna på att försonas med varandra, inte minst eftersom man kan komma att kontrollera Riksdagen tillsammans efter 2018. Vägen dit innebär emellertid att Moderaterna på djupet analyserar det man gjorde fel i det förflutna, inklusive mobbningen av sverigedemokrater.
Den processen är påbörjad men inte avslutad på långa vägar.
Tomas Brandberg
*