Fackliga LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och övriga LO-ledningen skriver i debattartikel att Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik. Är det ett uppvaknande vi ser?
Artikeln i Dagens Nyheter (länk) gör vissa intressanta medgivanden:
”Att bara säga ’det går bra för Sverige’ blir en örfil för dem på landsbygden som upplevt att polisstation, post och annan service försvunnit. För dem som varje dag lever med otryggheten i arbetslivet, som ser sina vuxna barn sakna bostad och sina gamla föräldrar svikas av en urholkad äldreomsorg (…)
Arbetarrörelsen måste nu på allvar svara på de frågor människor ställer, annars kommer helt andra krafter att göra det. Vi måste lyssna, erkänna problemen och erbjuda konkreta lösningar.”
Men gör man det? Nej.
Problemen ska lösas med ”totalstopp för vinstuttag liksom för religiösa friskolor” och man ska ”strama upp reglerna för arbetskraftsinvandring”. I övrig är det samma tugg som sagts i svensk debatt i 40 år – utbildning av nyanlända och reglerad invandring – utan att någon regering klarat av att leva upp till detta.
Hur kan man försvara en politik som misslyckats i 40 år?
Av de nyanlända som kom för åtta år sedan, 2008, är 25 procent i arbete. Övriga lever på bidrag och urholkar välfärden. Det sidan av verkligheten nämner inte LO med ett ord.
LO säger att man ska ta situationen på allvar, men förslagen avslöjar motsatsen. Man nämner inte att Migrationsverket räknar med en anhöriginvandring på uppemot en halv miljon personer väntas kommande år, många i 70-årsåldern.
I artikeln framför inte LO det vanliga mantrat om att migrationen ska lösa Sveriges demografiska situation med en åldrande befolkning. Det är bra, eftersom genomsnittsåldern på invandringen inte avviker nämnvärt från den svenska befolkningen när anhöriginvandringen räknas med.
Men istället för att ta upp anhöriginvandring attackerar LO arbetskraftsinvandring, som ändå kan bidra till produktion och skatteintäkter om den omgärdas av strikta regler som försvårar missbruk.
Det är sorgligt att konstatera att landets största fackliga organisation visserligen ser oron och missnöjet, men vägrar se vad som orsakar det. Man klarar inte av att ta in den nya verkligheten. Man fortsätter blunda. Och hoppas på att de lösningar som misslyckats i 40 år plötsligt ska börja fungera.
Artikeln blir ett tidsdokument som tydligt demonstrerar att makthavare i Sverige kollektivt saknar mental förmåga att hantera den globala erans nya problem.
Sverige behöver en nytt ledarskap för landet.