Kyrkomötet har avslutat sina förhandlingar. Den massmediala uppmärksamheten var som vanligt liten, men ett beslut var av avgörande betydelse. Ett totalitärt förslag om vigselplikt för enkönade par avslogs. Detta innebär en liten seger för frihet till kristen tro inom Svenska kyrkan.
Kyrkomötet, som är Svenska kyrkans högsta beslutande organ, får numera annat än i undantagsfall liten uppmärksamhet i större medier. Det är synd, då en majoritet av svenska befolkningen alltjämt är medlemmar, och de förtjänar att få information om det samfund de är med i. De beslut som fattas här kan få djupgående konsekvenser för Svenska kyrkans framtid.
Förvisso är det alltid, kanske såsom i alla beslutande församlingar, en del tramsmotioner. Rent politiska frågor, där kyrkomötet helt saknar mandat, kommer alltid upp, till exempel den obligatoriska Israel-Palestina-konflikten. Andra konstiga motioner var bland annat en motion om att Bibeln skulle översättas för barn och att ett kommatecken skulle läggas till den apostoliska trosbekännelsen. Annat rörde rent organisatoriska frågor utan större allmänintresse.
En verkligt radikal motion, som man bör ta på allvar, lades emellertid. Dess vikt underströks av de många anföranden som här hölls – 81 stycken (flest i kyrkomötet). Förslagets rubrik var ”prästers vigningslöfte och vigning av samkönade par”.
Redan 2009 beslöt kyrkomötet att homovigslar skulle tillåtas. Precis som man en gång argumenterade gällande kvinnopräster skulle dock samvetsfrihet råda, och varje präst skulle själv få bestämma hur denne förhöll sig till frågan. Också i detta fall har emellertid fronten snart förflyttats, och motionen till årets kyrkomöte förslog alltså en vigselplikt för nya präster, att de i sina vigningslöften skulle tvingas acceptera vigning av homosexuella par.
I motionstexten, som bland annat Anna Ekström stod bakom, står det: ”Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att till kyrkomötet återkomma med ett förslag till ändring i kyrkoordningen, som innebär att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön.”
Det är ord och inga visor. Här talas det alltså explicit om att man skall bli tvungen att viga homosexuella, för att över huvud taget kunna bli präst i Svenska kyrkan. Det är en omåttlig intolerans som här visar sig.
Motiveringen för motionen är dessutom fullkomligt undermålig och dessutom ohederlig. Det undermåliga består i att den över huvud taget inte anför några teologiska argument för sin ståndpunkt. Huvudargumentet tycks snarast vara att det ligger i tiden – det heter ”vi kan inte blunda för den verklighet och det samhälle som den Svenska kyrkan står i”.
Det ohederliga är också att de försöker framställa sin åsikt som tolerant, då redan verksamma präster i Svenska kyrkan inte drabbas av beslutet. Som att denna tidsförskjutning på något sätt skulle göra förslaget mindre problematiskt.
Glädjande är dock att denna motion, för ovanlighetens skull, också mött berättigade reaktioner inifrån kyrkan. Läronämnden, som består huvudsakligen av landets biskopar, gjorde här till och med ett yttrande, att motionen strider mot Svenska kyrkans ordning. Detta beror på att kravet gäller ett icke-konstitutivt element för prästvigning, något som inte är nödvändigt för själva prästämbetets utövande som sådant.
Detta underkännande bidrog sannolikt till att utskottet som hade att behandla motionen, innan den lades fram för kyrkomötet, också yrkade på avslag för motionen. Det rimliga avslagsbeslut som det hela slutade i fick här en skjuts.
Diskussionen blev ändå livlig, och som sagt mycket omfattande. De många korta inlägg som här gjordes fördjupade tyvärr inte diskussionen nämnvärt, men det jag mest slogs var den extremt intoleranta ton som förespråkarna för vigseltvång stod för. Ingen som på det minsta sett kritiserade den nutida politiska diskursen förklarades vara lämplig att vara präst.
Ett perspektiv att plocka upp framfördes dock av Dag Sandahl. Han hänvisade till den tyske protestantiske teologen Ernst Troeltschs distinktion emellan kyrka och sekt, där kyrkan rymmer en mångfald uppfattningar, medan sekten inte har några utrymme för skillnader. Sandahl menade att det finns en risk att Svenska kyrkan, som tidigare tvivelsutan var en kyrka, alltmer får sektens prägel. Att det blir en kyrka med vissa av sektens särdrag, som också blir de som håller samman kyrkan.
Glädjande nog blev det dock ingenting av förslaget. Kyrkomötet avslog med bred majoritet motionen. Att ett flummigt kompromissförslag, om att en utredning om att utreda bemötandet av homosexuella i kyrkan skulle initieras, antogs, bör inte vara något större smolk i glädjebägaren. Det förefaller vara en typisk papperstiger, som nog inte får någon praktisk betydelse.
Vi kan alltså glädjas för en liten seger för dem som inte vill ha en politiserad PK-kyrka, utan en kyrka där ordet står i centrum. Kanske kan man se det som, att de många utträden som skett på senare tid och den kritiska diskussion som funnits i media gjort ett visst avtryck.
Simon O. Pettersson