Kanske går vi tidigt på juldagsmorgonen till julottan?

Mycket av det vi kallar kultur har sina rötter i eller har påverkats av kristendomen. I nutid har dock mycket av mystiken försvunnit. Präster agerar i många fall som om de lika gärna varit från socialtjänsten.

Sverige har varit ett kristet land i mer än 1000 år. Kristendomen är jordens största religion med 2,5 miljarder bekännare.

Kyrkans grepp om människorna har emellertid successivt minskat. Vi har blivit ett allt mer sekulärt land där religion ses som en privatsak som inte skall tillåtas påverka lagstiftning och annat. Indirekt har däremot kristendomen fortfarande ett inflytande då våra idéer om relationen till nästan, livets okränkbarhet, barmhärtighet, omsorg om de svaga med mera i stora stycken lever kvar som ett arv från kristendomen.

Trots våra materiella framsteg och det så kallade välfärdssamhället har jag svårt tro att våra grundläggande andliga behov har minskat, snarare tvärtom.

Vi själva och våra barn har i icke ringa grad övergivit kyrkan. Orsakerna till detta är som jag ser det flera. Kyrkans mystik har i det närmaste försvunnit. Många unga präster flyttar inte endast ned rent fysiskt från predikstolen till golvet nedanför i en politisk korrekt strävan att vara demokratiska och folkliga. Det må vara hänt, men värre är att själva predikningarna ofta blir av rent sekulärt och politiskt slag.

Prästen har i många fall blivit en person som lika gärna kunde verka i socialtjänsten. Kyrkan har helt enkelt kidnappats av ”vänstern”. Som jag ser det skall en predikan kännetecknas av högtidlighet och andlig höjd. Om den flyttas ned på ”cykelställsnivå” finns det ingen anledning för den genuint andligt törstande att sätta sin fot i kyrkan.

När kyrkan skiljdes från staten trodde många i sin enfald att kyrkan skulle bli opolitisk och ägna sig åt själavård och de kristna ritualerna. Tyvärr har det i stället blivit så att kyrkan är mer politisk än någonsin.

Inte minst våra biskopar, inklusive ärkebiskopen, är lika politiskt korrekta och vänstervridna som merparten av våra politiker. I flera fall har biskopar upplåtit kyrkorummet till muslimer trots att Islam är en ideologi som i de flesta fall inte alls rimmar med den kristna tron och inte heller med synen på kvinnan, demokratin, straffrätten och den enskildes frihet att uttrycka sig i tal och skrift.

Judarna är våra syskon eller kusiner. Den judiska staten Israel har sedan dess bildande 1948 fått utkämpa flera krig för att försvara sig mot arabiska/muslimska attacker. Staten har ett ständigt damoklessvärd hängande över sig och där total utplåning står på många muslimska staters och terrororganisationers agenda.

Många kristna i främst Mellanöstern förföljs och dödas av muslimska aktivister. Men vår räddhågsna kyrka ägnar sig åt att smeka Islam medhårs i enlighet med liberalvänsterns politiskt korrekta agenda. Vilken kristen person kan känna affinitet med och kärlek till en sådan kyrka?

Nu är vi inne på det nya kyrkoåret som inleds med advent (adventus Domini) där vi väntar på Jesus ankomst. Vi plockar vår grå mossa och letar reda på våra adventsljusstakar.

Kanske gör vi ett av våra få kyrkobesök i december? Kanske ser vi i vår fantasi de strålande änglarna som sänker sig ned i mörkret och informerar herdarna som var ute om natten och vaktade sina får? Kanske tar vi fram en julkrubba där Jesusbarnet ligger lindat på stallets strå?

Kanske stiger vi upp tidigt på juldagsmorgonen för att gå i julottan? Känna doften av stearinljus och granbarr och få sjunga med i de vackra julpsalmerna. Jag tror att även de som säger sig inte ha en Gudstro fortfarande anammar en del av dessa ritualer eller kulturyttringar som vi också kan se det som.

De platta sekulära – som Humanisterna eller Mona Salinarna – frågar föraktfullt; Och vad har julgranen och tomten med kristendomen att göra? Svaret är, inte så mycket men tomten och andra mystiska varelser var en påtaglig del i den svenska folktron i en oupplyst och mörk tid där de flesta svenskar bodde på landsbygden i vårt vidsträckta land. Där mörkret rådde och livsbetingelserna var hårda.

Oavsett om vi tror på Gud eller inte så har kristendomen i hög grad gripit in i det vi kan kalla kultur. Och vi kan konstatera att de länder som anammat kristendomen är betydligt mer civiliserade och människotillvända än de länder som fallit under Islams ok.

Mycket av det våld vi ser i dag, med fullständigt obegripliga övergrepp på oskyldiga människor inklusive barn och kvinnor, har sina rötter i Islam. Men även cynisk stormaktspolitik har sitt smutsiga finger med i spelet, den förnekar sig aldrig.

Det mänskliga lidandet är enormt i världen. Vi kan skatta oss lyckliga över att befinna oss lite grand på armlängds avstånd även om den islamistiska terrorns långa tentakler når även hit. Men även på dessa breddgrader finns en stigande oro hos människorna. Och vad har vi att hålla oss till för att söka trygghet och tröst? Om vi överger kristendomen och tron på Gud och dessutom tappar all kontakt med mystiken, ja då står vi där, darrande och nakna.

Någon har sagt att det vackraste i livet är just illusionerna som kan vara trösterika. En av mina favoriter är Viktor Rydbergs Tomten. Den lilla gården ligger inbäddad i snö och kyla. Stjärnorna lyser på himlen över den mörka skogen som når in på knutarna. De två första verserna lyder:

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr, grå mot den vita drivan. Tittar som många vintrar förr, upp emot månens skiva. Tittar mot skogen, där gran och fur drar kring gården sin dunkla mur. Grubblar fast ej det lär båta över en underlig gåta.

Önskar vi inte alla ibland att en gnistrande vinternatt få krypa ned på bolster under varma täcken och sova en lugn sömn. I förvissningen om att vår gårdstomte ser till oss och skyddar oss mot all ondska?

Jag önskar slutligen mina läsare och Samtidens redaktion en God jul och ett Gott Nytt år.

Olof Hedengren