På lördagen höll statsminister Stefan Löfven jultal i Enköping. Hans önskelista till jultomten var lika lång som motsägelsefull. Men han sprider samtidigt lite gammaldags julstämning över politiken.
Det är något nostalgiskt över Stefan Löfven. Och detta inte sagt för att kritisera eller håna statsminister, utan mestadels ur ett positivt perspektiv. Vi lever i en tid då allt ska vara nytt, smärt, snabbt och flärdfyllt. Men mycket nytt är skräp vars glans snabbt bleknar och spricker. Och mycket av de gamla, enklare och robusta lösningarna var mer uthålliga och pålitliga. Inte alltid, men ofta.
Löfven talar som politiker gjorde för 30-40 år sedan, då politiken hade förtroende, respekt och anseende i folkdjupet eftersom staten levererade. Löfven ger konkreta löften, som ”ett helt uppkopplat Sverige”, dvs att alla ska få bredband. Och han återanvänder ett riktigt gammalt politiskt löfte om att ”flytta fler statliga myndigheter ut i landet”. (Han tycks strunta i att tidigare utflyttningar av huvudkontor kraftigt försämrat effektiviteten. Vad folk önskar är knappast att huvudkontor flyttar, utan att lokalkontor inte läggs ner. Närhet handlar inte om till vilken stad generaldirektörerna veckopendlar, utan om att man kan få medborgarservice inom rimligt räckhåll.)
En annan stark nostalgisk aspekt i jultalet kom upp när Löfven påpekade att 2016 kan bli det första året sedan 70-talet, då ”mer tillverkningsindustri flyttar hem till Sverige, än bort från Sverige”. Som gammal fackpamp tycks Löfven längta tillbaka till industrisamhällets arbetsmarknad då man kunde jobba på ett och samma företag från unga år till pensionen.
Inget fel i det. Livet skulle vara enklare och tryggare. Och när kineser och andra runt om i vår globaliserade värld kräver högre löner för sitt arbete, borde industriproduktion i Sverige kunna bli konkurrenskraftig igen. (Många av anställningarna kommer nog inte att handla om arbetare med skit under naglarna, utan om ingenjörer som styr processer, men ändå, svenska jobb i Sverige. Verkligen inte fel.)
Löfven vill återskapa politikens anseende. Så som det var förr. Det framgick i denna förmaning till folket inför jul:
– Så till dig som tvivlar på framtiden, som tycker att politiken inte kan göra skillnad, så vill jag svara: Ge inte upp. Vi har en lång väg att gå, men det är möjligt att skapa ett samhällsbygge där alla känner sin del, och ser sina egna livsmöjligheter förbättras. Men vi måste göra det tillsammans. Bara den samhällsförändring som skapas gemensamt blir uthållig och stark.
Problemet är bara att han krossat mycket av förutsättningarna för sammanhållning och gemenskap genom att stå för öppna gränser och gigantisk migration från Afrika och Mellanöstern. Dessutom har inte han, hans parti och övriga etablissemangspartier på något sätt försvarat svenska värderingar. Man har hånat dem som sagt att det finns en svensk kultur. Löfvens företrädare som partiledare, Mona Sahlin, visade öppet förakt för allt svenskt. Alla främmande kulturer och gemenskaper var mycket bättre, värdefullare och finare än det tarvligt svenska.
Detta förakt, som fortfarande finns kvar inom SAP även om det döljs utåt, förgiftar det svenska samhällsklimatet, river sönder tilliten mellan människor och kastar bensin på polariseringsbrasan.
Längtan efter den gemenskap och sammanhållning som en gång var självklar i Sverige är stark och växande, och även om Stefan Löfven som rekorderlig arbetarledare känner det på sig, innebär hans politik att möjligheterna förstörs för att återupprätta det trygga, stabila, pålitliga och framgångsrika Sverige vi en gång hade.
Ansvaret och förtroendet för att rädda Sverige ligger nu på andra politiska krafter än hos det Socialdemokratiska partiet.
Dick Erixon
2016-12-17
*
Se mer: Talet (länk)