I en debattartikel 2009 framhöll Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att dagens mångkulturella maktelit är totalt blind för farorna med islamisering. Idag tror jag många hade önskat att man lyssnat på honom då, skriver Tomas Brandberg.

Mycket talar för att det var ett islamistiskt terrordåd när tolv oskyldiga människor kördes ihjäl av en lastbil vid en julmarknad i Berlin den 19 december. Enligt internationella media skrek den förmodade gärningsmannen Anis Amri ”allahu akbar” innan han sköts till döds i Italien. Islamiska Staten har också tagit på sig dådet, som har stora likheter med attacken i Nice i somras då 86 människor mördades. Vi har Paris och Bryssel i färskt minne och den svenske islamisten Taimour Abdulwahab var troligen en hårsmån från att ta dussintals liv i julhandeln i Stockholm 2010.

I en debattartikel i Aftonbladet från 2009 framhåller Jimmie Åkesson att islamiseringen är vårt största utländska hot sedan andra världskriget. (Han skrev dock aldrig ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, vilket var Aftonbladets rubriksättning.)

Åtskilliga gånger har politiska motståndare hänvisat till denna artikel som det ultimata beviset på hur förfärligt SD är, men i allt väsentligt är det en mycket framsynt artikel, som helt korrekt analyserade samhällsutvecklingen. Jag tror att många idag önskar att man hade lyssnat då.

För övrigt är hotet nu i allra högsta grad inhemskt. Anis Amri var en nyanländ migrant med starka militanta tendenser, men i länder där islamiseringen tagit fart finns en ny ung generation militanta islamister som vuxit upp i Europa, inte minst gäller detta Sverige. Vanligen är dessa personer mer radikala än sina föräldrar.

Självklart är detta ett säkerhetshot. Vad händer till exempel när dussintals IS-resenärer återvänder till Sverige med militära kunskaper? Addera sedan tillresta brushuvuden som Anis Amri eller otippade dynamitarder som Taimour Abdulwahab på Drottninggatan i Stockholm. En enda självmordskandidat räcker för att ställa till med ett blodbad, vapen och inspirationskällor finns redan.

Här vill jag framhålla att jag absolut inte drar alla muslimer över en kam. Jag hade åtskilliga välutbildade kollegor från Iran och Indonesien när jag arbetade på högskolan, det var aldrig några problem. Och jag är egentligen ingen ”hardliner” i dessa frågor, utan står för religionsfrihet och samexistens.

Men tolerans är inte detsamma som att blunda med båda ögonen. Muslimska samhällen saknar med enstaka undantag demokratiska traditioner och religionen har en uppenbart hämmande effekt på yttrandefrihet, utbildning och modern utveckling i största allmänhet. Bristen på modernitet bidrar till fattigdom och konflikter – och migration.

Ett välfärdssamhälle som det svenska, där man i praktiken inte behöver arbeta, är då attraktivt. Kombinationen dålig utbildning och avvikande kultur har emellertid en starkt segregerande effekt för många muslimer över hela Europa. Att reformera den svenska arbetsmarknaden kan vara försvarbart, men segregationen i till exempel Storbritannien visar att det egentligen inte löser problemen.

Sålunda har vi etnisk-religiösa enklaver som för det första måste försörjas ekonomiskt. För det andra råder där ofta medeltida normer, som inte nödvändigtvis harmonierar med svenska lagar.

Jag uttalar mig inte om vad som skulle vara ”riktig islam”, det är för övrigt muslimerna själva långtifrån överens om, men jag kan uttala mig om hur många samhällen, där islam dominerar, fungerar i praktiken. Där råder kvinnoförtryck och homofobi från helvetet och människors vardag är reglerat i detalj av religiösa auktoriteter.

På ställen där muslimerna är i majoritet kan tillvaron för icke-muslimer bli obehaglig, i värsta fall direkt farlig. Genom utflyttning och inflyttning uppstår sålunda etnisk-religiöst homogena områden där man sätts under press att respektera religiösa regler. Dessa enklaver finns i Sverige idag och breder ut sig i storlek och antal.

Dessutom utmanas västerländska principer när kritik av just islam informellt eller till och med formellt ska undantas från yttrandefriheten. Det står givetvis anhängare av alla religioner fritt att bli upprörda när det de håller heligt blir föremål för kritik och sarkasm, däremot finns ingen anledning för det upplysta samhället att böja sig för denna upprördhet. (Ja, det skulle vara ren självbevarelsedrift, fråga redaktionen för Charlie Hebdo…)

En tendens från vänsterliberalt håll är då att betrakta muslimer som någon sorts underlägsna skyddslingar, som man utifrån en maktanalys alltid ska vara snäll mot. Det är en undermålig analys. Utifrån ett maktperspektiv handlar islam ofta om ett patriarkalt och hierarkiskt samhällssystem som innebär lydnad och underordning, vilket just berövar vanliga människor makt över den egna vardagen.

Terrordåd är extrema företeelser och dödliga för dem som drabbas, men dessa händelser ska inte överskugga en lågintensiv konflikt mellan islamismen och det upplysta västerländska samhället, en diffus motsättning med många fronter. I Sverige tillhör offren för denna slitning generellt sett inte medelklassen, vars företrädare därför kan få för sig att konflikten inte existerar. Offren bor i första hand inne i förortskalifaten och utgörs av de frihetstörstande individer som får sina liv begränsade av religionen.

Att stå upp för svenska värderingar innebär att man försvarar allas rätt att, om man så vill, slippa religiösa auktoriteter. Alltså är det i en svensk kontext konservativa som försvarar den enskilde medborgarens rättigheter, medan naiva vänsterliberaler direkt eller indirekt går förortskalifatens ärenden genom att stödja dem politiskt och ekonomiskt.

*

Se mer: Åkessons debattartikel.