Ryssland agerar alltmer hotfullt. Man agerar för att påverka inrikespolitik i grannländer, men också i USA. Vi bör lära av historien och svara på rätt sätt. Ett 110 år gammalt visdomsord från en amerikansk president kan vara nyckeln.

För 25 år sedan var förhoppningarna stora om att Ryssland efter Sovjetunionen fall skulle bli en del av Europa. Lika populär som den förste postkommunistiske ledaren Boris Jeltsin blev i väst, lika föraktad blev han på hemmaplan. Jeltsin var det pinsamma beviset på Rysslands svaghet.

På samma sätt som kejsardömet Tyskland efter förlusten i första världskriget hamnade på en revanschistisk bana i takt med att krigsskadestånden drev befolkningen in i fattigdom, har Ryssland efter förlusten i kalla kriget slagit in på en revanschistisk kurs med Vladimir Putin.

Före jul sa Gunnar Karlson, chef för Must, Militära underrättelsetjänsten, i SVT:s Agenda att Ryssland ”är allvarliga hot därför att de skjuter in sig mot demokratins grundvalar. Och it-attacker kan orsaka allvarliga skador på samhället”.

I Säpos årsrapport skriver man, ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer.”

Liknande varningar kommer från andra källor, som Också andra som Utrikespolitiska institutet i Helsingfors, underrättelsetjänsterna i Estland, Lettland och Litauen, tjeckiska säkerhetspolisen BIS, MI5 och MI6 i Storbritannien och tyska författningsskyddet BfV.

Men vilka är Rysslands motiv och varför tar de till dessa metoder nu? Ett svar ber vänstermagasinet Politico: Putin såg med förskräckelse hur Hillary Clinton, dåvarande utrikesminister i USA, lade sig i ryska val 2012 och öppet stödde oppositionen mot Putin.

Det skedde bland annat med pengar till oppositionella organisationer. Från väst sågs det som pengar till organisationer för medborgerliga rättigheter, något som är legitimt hos oss. Men den ryska regimen såg det som fientlig inblandning i Rysslands interna angelägenheter.

Om väst kan lägga sig i ryska val, varför skulle inte Ryssland kunna lägga sig i västländers demokratiska val?

Vi i väst ser vårt agerande som strävan att uppnå universella värderingar om medborgerliga rättigheter, men så tolkas det inte av Ryssland och andra auktoritära regimer.

Det som i främst i Europa kommit att kallas ”mjuk makt”, dvs agerande för just medborgarnas rättigheter, tolkas som fientliga åtgärder av de länder som blir utsatta för denna påverkan. I den meningen är det för dem nästan lika aggressivt som när George W Bush bombade bort Saddam Hussein med USA:s hårda maktmedel.

Dessa skilda synsätt skapar osäkerhet. Det som väst ser som fredliga medel anses, bland annat i Ryssland, vara allt annat än fredliga.

Om regimen i Ryssland anser att våra aktiviteter inte är fredliga utan fientliga, måste vi förstå det och utgå från att det är så de tolkas. Detta oavsett hur mycket befogad kritik vi än vill rikta mot antidemokratiska inslag i maktutövningen.

På frågan om vi ska acceptera att Ryssland och andra länder styrs med auktoritära metoder, vill jag naturligtvis svara nej. Men frågan är om vi verkligen kan tolka den ”mjuka makt” som vi i väst ansett vara rättfärdig och riktig verkligen är det.

Om vi anser att vi kan rättfärdiga inblandning i andra länders inre angelägenheter, ger det dem möjligheten att hävda att de har samma legitimitet att blanda sig i våra interna angelägenheter, typ allmänna val.

Vi ser det naturligtvis inte så, våra avsikter är inte att sabotera utan förbättra villkoren i dessa länder. Men om regimerna i dessa länder ser inblandningen som allvarliga hot mot deras maktställning, måste vi konstatera faktum: våra avsikter uppfattas som hot och resulterar i motåtgärder.

Politico understryker hur starkt behovet av revansch är i Ryssland. Västvärldens utvidgning av sin intressesfär till länder i östra Europa som förut tillhörde Sovjetunionens intressesfär, har inte skadad Rysslands säkerhet men har sårat den ryska stoltheten.

För att uppnå fred och säkerhet bör man veta vad man gör. Att ytterligare såra denna stolthet, så som skedde med Tyskland efter första världskriget, kan vara extremt farligt. Även om vi i väst ska fortsätta stå upp för medborgerliga rättigheter så som rättsstat, pluralism och demokrati, kan vi inte köra ner vår moral i halsen på andra och tro att de ska vara tacksamma för det.

Ömsesidig respekt för nationell suveränitet behöver upprättas innan man kan i all vänlighet vill ge råd och uppmaningar.

Och som alltid, bör man börja på hemmaplan. Om inte vi själva respekterar vårt land och skapar oss en försvarsmakt som kan upprätthålla vårt samhällssystem, hur kan vi då räkna med att andra ska göra det?

Sverige, Norden och Europa behöver rusta upp sin säkerhetspolitiska förmåga med både militära och andra medel. Utifrån en ny styrkeposition kan man sedan föra respektfull dialog med dem som (ännu) inte följer den demokratiska vägen. Då kan fred och säkerhet uppnås, samtidigt som man verkar för medborgerliga rättigheter i världen.

Det ligger en djup klokskap i det president Theodore Roosevelt sa 1901 om diplomati och säkerhetspolitik, ”Tala lågmält, men bär en stor påk” (Speak softly and carry a big stick). Det är ungefär motsatsen till vad Sverige och andra gör idag, då man agerar som om man vore överlägsen samtidigt som man avrustar sin militära förmåga. Denna korkade kaxighet ökar osäkerheten i världen.

*
Se mer: Vad är rättvist att säga om Ryssland och Putin?