Folkomröstningar fördjupar demokratin

Det är populärt i etablissemangen att förakta folkomröstningar. Folket? Varför ska de yttra sig? Vi makthavare vet bäst. Men ibland, särskilt i förändringstider, ligger folket före ”experterna”, skriver Dick Erixon i ledare.

Den annars så kloke författaren och historikern Gunnar Wetterberg gör i sin Expressen-kolumn idag ett utfall mot direktdemokrati: ”Våga säg nej till folkomröstningar” (länk).

– Liberaler och socialister hade slagits för folkvalda församlingar som skulle göra alla svåra avvägningar. Motståndarna ville rycka ut enstaka frågor för att tillfoga de nya makthavarna nesliga nederlag.

Det är fel att låta folket säga sitt, menar Wetterberg och ondgör sig över att folkomröstningar blivit vanligare.

– Nu hör det till de nödvändiga ritualerna att lova ”respektera” utslaget. De folkvalda församlingarna gör folkomröstningarna suveräna, och kryper undan sitt eget ansvar för helheterna.

Jag skulle vilja fråga Wetterberg hur det kommer sig att Schweiz, där folkomröstningar tillhör den demokratiska vardagen, går så bra och är ett så välmående land medan Sverige drabbas av ständiga förtroendekriser för skola, polis, sjukvård och inte mist för politiska etablissemang?

Menar han att politiker i Schweiz ”kryper undan sitt eget ansvar”? Knappast. Folkomröstningarna där ger politikerna vägledning. Så att politiska klassen inte drar iväg i utopistiska vansinnesutsvävningar som Reinfeldts ”öppna era hjärtan” och Löfvens ”vi bygger inga murar”.

Folkomröstningar hjälper politikerna att hålla sig på mattan. Landet är inte deras att göra hur de vill med. De har ingen rätt att göra landet till en experimentverkstad för amatörer.

När stora beslut ska avgöras, där meningarna går starkt isär, är det rätt att överlåta åt folket. Då får beslutet den auktoritet som krävs.

Sverige har haft två avgörande folkomröstningar om Europa. I den första, 1994, röstade folket för svenskt EU-medlemskap. I den andra, 2003, röstade folket emot införande av euron. Båda besluten var kontroversiella men eftersom det var hela folket som tagit dem, accepterades besluten och sammanhållningen i landet kunde bevaras. I frågan om euron har dessutom historien visat att folket hade bättre koll än alla experter tillsammans (som rekommenderade ja).

Men Gunnar Wetterberg har en poäng i att man inte ska hålla folkomröstningar där folket inte informeras om konsekvenserna. Men det är ju politikernas ansvar att tala om vilka följderna blir med de olika alternativen.

Om folkomröstningar blir ett sätt att tillfoga makthavarna ”nesliga nederlag”, som Wetterberg varnar för, borde man ju snarare än att förneka folkets deltagande i viktiga samhällsbeslut, fråga sig varför makthavarna blivit så impopulära att väljarna vill straffa dem.

I takt med att makthavare blivit ”osynliga” och inte tar tydligt personligt ansvar för utvecklingen, utan skyller ifrån sig, har människor i västvärldens demokratier börjat tappa tålamodet. Politiker är inte längre ledare som vågar stå för sina beslut, utan de isolerar sig och ser ner på sina befolkningar. Svaga ledare kan naturligtvis råka illa ut i en folkomröstning.

Men då är det knappast folkomröstningsinstitutet det är fel på, utan på det politiska ledarskapet.

Rätt använda är folkomröstningar en utmärkt metod att skapa tydliga och folkliga ramar för politikerna. De kan fungera som ett instrument för att få politiker att gå i takt med befolkningen. Så som det ska vara i en demokrati.

Dick Erixon
2016-12-19