Kina har protesterat mot att Donald Trump tagit emot gratulationssamtal från Taiwan. De gamla etablissemangen är i chock över att Trump bryter diplomatiska etiketten. En ny diplomatisk strategi tar form, skriver Dick Erixon i ledare.
I fredags ringde den demokratiskt valde presidenten i Taiwan, Tsai Ing-wen, till Donald Trump för att gratulera honom. Att han tog samtalet beskrivs nu av medierna som bevis på att han inte vet vad han gör.
Enligt diplomatisk etikett ska nämligen politiker i väst inte officiellt tala med Taiwans företrädare. Regeringen i Peking blir rasande så fort något sådant sker. Kina ser Taiwan som en del av Kina, och erkänner därför inte regeringen på ön.
Men Trump svarar i twitter: ”Intressant att USA säljer vapen för miljarder till Taiwan, men att jag inte borde ta emot gratulationssamtal från dem”.
Han fick medhåll från två säkerhetspolitiska experter, Stephen Yates och Christian Whiton, som i helgen skriver:
”Samtalet uppfattas av de flesta amerikaner som ett beslut av Trump att tala med en annan demokratiskt vald ledare. Det är helt enkel vanlig artighet och en fundamental del i verklig diplomati. Trump har genom presidentvalrörelsen sagt att han kommer att vara öppen för samtal med utländska ledare som vill ha goda relationer med USA.”
Taiwan är ett av Asiens mest öppna och demokratiska länder, med högre frihetsindex hos Freedom House än Sydkorea och Indien.
Kina driver en hård linje för att isolera Taiwan med målsättningen att inkorporera ön i kommunist-Kina på samma sätt som Hongkong övergick från att vara en brittisk koloni till att bli en del av Kina.
Men att Kina visar stor aggressivitet mot västvärldens kontakter med Taiwan betyder inte att västvärlden måste lyda. Lika lite som väst måste lyda när Ryssland visar stor aggressivitet i andra geopolitiska frågor.
Den tillträdande amerikanske presidenten ser ut att strunta i det gamla diplomatiska spelet, som givit diktaturerna ett övertag eftersom deras aggressivitet givit dem framgångar på den fredliga västvärldens bekostnad. Trump kommer av allt att döma att använda amerikansk makt för att bli lika tuff i förhandlingsspelet med diktaturerna.
Som en skicklig affärsman vet han att man, innan förhandlingar börjar på riktigt, ska flytta fram sina positioner så långt som möjligt, så att man generöst kan backa några steg till en position som motståndaren uppfattar som en vinn-vinn-situation.
Genom att visa öppenhet mot Taiwan pressar Trump Kina inför framtida förhandlingar. Hur många krav kan Kina då framföra, exempelvis om restriktioner på amerikanska kontakter med Taiwan, innan de själva förstår att de begär för mycket?
Detta är en helt ny psykologi för västvärlden i det geopolitiska spelet. Hittills har väst uppfattat sig som den stora, dominerande aktören som måste visa hänsyn till de mindre makterna genom att kompromissa och vika ner sig. Detta har Donald Trump skarpt kritiserat under hela valrörelsen. Nu kommer väst genom USA inte längre att utan motprestation ge bort förmåner till diktaturer.
Det betyder inte i första hand militära hot, som under Clinton, Bush och Obama riktades mot vissa enskilda länder (Serbien, Irak och Libyen). Utrikespolitiken kommer att avgöras i förhandlingar om relationer, geopolitik och handelsavtal. Som affärsman vill Trump finna pragmatiska lösningar, men inte utan att först ha pressat motparterna så långt det går.
Telefonsamtalet med Taiwans demokratiskt valde president kan nog ses som bara ett litet, litet tecken på att med Donald Trump kommer diplomatiska spelet inte att styras av diktaturer.
Dick Erixon
2016-12-04